Överraskad igen

Den svenska grundskolan har sedan läroplanen 1994 varit mål- och resultatstyrd. Jag har skrivit många blogginlägg om målstyrning tidigare så det här inlägget kommer att ha en lite annan vinkling än de tidigare jag skrivit.

 Svenska-skolbladet-2

Idag släpptes ett pressmeddelande som härstammar från OECD och PISA-undersökningen 2012 som Skolverket lagt ut på sin hemsida.

Det som slår mig varje gång som det presenteras resultat från en undersökning är att vi i Sverige har ingen aning om vad våra elever kan eller inte kan och vi vet inte inom vilka områden skolan är framgångsrik. Däremot så är det många som anser sig veta vad den svenska skolan inte är bra på. En del anser t o m att den svenska skolan är dålig på allting.    

Jag frågar mig hur det är möjligt när vi har en mål- och resultatstyrd skola att vi är så okunniga kring dessa frågor. Vi borde ju vara experter på att veta vad eleverna kan och inte kan och vad skolan är bra på och vad som behöver bli bättre.

Några konkreta exempel på var det brister (enligt min mening) som kan vara delförklaringar till att vi alltid blir överraskade:

”Det är viktigt att ha en genomtänkt strategi för it-användningen i skolan för att få ut maximal nytta av investeringarna, säger Anders Fredriksson, biträdande chef på resultatutvärderingsenheten, på Skolverket.” (citat från skolverkets pressmeddelande idag) Vi vet alltså att det är viktigt med en genomtänkt strategi. Har vi en nationell strategi i Sverige kring IKT-användningen i skolorna? Svar Nej. Nu finns ett uppdrag att ta fram en sådan, men vi är inte direkt proaktiva i frågor som dessa.

När man genomför nationella fortbildningssatsningar som t ex matematiklyftet är dessa i stort sett allltid analoga. Nu har man i efterhand infört en digital modul i matematiklyftet, men IKT borde ha integrerats från början och inte vara en skild modul.

Lärare efterfrågar fortbildning inom IKT (enligt en studie från skolverket från 2013). Inte så konstigt då varken lärarutbildning eller för den delen rektorsutbildning innehåller IKT i någon utsträckning som man kan vara stolt över. Om vi fyller på skolorna med lärare och rektorer som inte utbildats inom IKT kan vi inte förvänta oss annat än att många som jobbar i skolan vill kasta ut datorerna från undervisningen.

Resultaten i skolorna borde styra resurstilldelningen. Det sker i ringa eller ingen utsträckning idag. I en del kommuner har man t o m gjort tvärtom, d v s man har ”bestraffat” skolor med dåliga resultat genom att de fått betala högre OH-kostnader. Helt feltänkt av politikerna. Skolor som uppvisar dåliga resultat ska få det stöd de behöver för att nå bättre resultat. Stödet kan se ut på olika sätt, men ofta är en del av detta att de skolorna ska få mer pengar. Pengarna i sig löser inte problemet, så man måste komplettera med kompetenshöjande insatser mm för att ge önskad effekt, men då behöver man också veta vad som är bra och vad som behöver förbättras så rätt insatser sätts in. Grundtanken är densamma som med elever – de som når dåliga resultat behöver mer stöd, inte bestraffning!

Skolorna är dåliga på att systematiskt följa upp sina resultat. Ofta finns stora mängder data om elevernas resultat och kunskaper, men inga bra digitala system att få ut den information man är intresserad av, vilket innebär att det kräver massor av timmars arbete för att få ut den information som är intressant och ibland går det inte att göra överhuvudtaget. Alla skolor har samma behov av detta och därför skulle man kunna ta fram ett nationellt digitalt system som skolorna kan använda. 

Kunskapskraven är skrivna på ett sätt att de är tolkningsbara, vilket gör att olika elever med samma kunskaper får olika betyg beroende på vem som gör bedömningen. Inte heller de nationella proven lyckas komma åt detta problem.

De nationella proven är inte av samma svårighetsgrad varje år, vilket gör att skolverket kan inte dra slutsatser över tid om eleverna kan mer eller mindre än tidigare årskullar. Jag har skrivit om detta tidigare och jag kan inte förstå hur vi på nationell nivå kan lägga så stora resurser (både ekonomiskt och i arbetstimmar för både elever och lärare) till att alla elever ska genomföra nationella prov många ämnen när vi inte kan dra slutsatser över tid när det gäller vad eleverna lär sig i skolan.

Jag skrev tidigare ett blogginlägg om antimobbningsarbete där det visar sig att den svenska skolan är bäst av alla de undersökta länderna. Trots detta signalerar t ex Friends och media varje år att svenska skolor är värdelösa på antimobbningsarbete. Om skolan tror att den är dålig när den faktiskt är bra (även om den behöver bli ännu bättre) kommer vi att få sämre resultat per automatik. 

Det finns tydliga exempel på ”verktyg” som man kan använda i skolan som är väldigt konkreta och som om de användes systematiskt på alla skolor skulle göra att vi hade järnkoll på vad eleverna kan och inte kan. Jag tänker t ex på LUS (LäsUtvecklingsSchema) som visar elevernas läsförmåga. Då läsningen är grunden till att lyckas i de flesta andra ämnen tycker jag att det är konstigt att man inte på nationell nivå bestämmer ett analysverktyg som ska användas av alla. Jag lämnar till experterna att bestämma vilket verktyg som är bäst. Fördelen med t ex ett sådant schema är att det fyller kriterierna för hur mätbara mål ska se ut (i motsats till alla kunskapskrav i LGR-11 (förutom simningen)). 

Det är väldigt tydligt att brister i kunskaper kring hur man jobbar mål- och resultatstyrt på alla nivåer i skolsverige är en stor delförklaring till att vi alltid blir överraskade varje gång det presenteras nya resultat/jämförelser kring skolan. På samma sätt som lärare och rektorer inte får utbildning inom IKT så får man inte heller inom lärarutbildningen lära sig hur man jobbar mål- och resultatstyrt. Det finns många andra nivåer i skolsverige där man inte heller verkar ha fått lära sig hur man gör detta. Jag ser en tydlig koppling mellan IKT i skolsverige och mål- och resultatstyrning:

Ingen plan och ingen systematisk fortbildning ger svaga resultat!

Skärmavbild 2015-01-25 kl. 14.48.36

Bookmark the permalink.

2 Comments

  1. Mobbningfrekvens enligt ”Friends” ligger stadigt på 60tusen mobbade per år samtidigt som organisationen skryter med sina resultat. Ingen egentlig motdägelse i det; för att sälja sitt antimobbningskoncept behöver Friends dels visa på behovet (60tusen mobbas!) dels på sitt lyckade arbete (Friends metod minskar mobbningen med kvadraten på hypotenusan!). Sanningarna om antimobbningsarbete är två: dels finns ingen bekräftat fungerande metod (ingen har lyckats återupprepa de resultat exempelvis Friends som Olweusprogrammet säger sig visa) dels säljs ändå deras koncept då det ger skolor/kommuner en chans att hålla ryggen fri vid ev anmälan. En tredje sanning är att arbete mot mobbnng behövs . . .

    I mycket håller jag med dig i de beskrivningar du gör i ditt inlägg, men jag ställer mig undrande till att ingen – inte skolministern, inte du, inte någon utanför verkligheten i klassrum och korridorer – vågar (för alla vet det) göra det enkla påpekandet att datorn är ännu en nöjesfaktor för eleven, är något som stjäl uppmärksamhet, lockar till snabba ”belöningar och orsakar ännu fler störande moment i undervisningens verklighet.

    Det ordas om att rektorer och lärare behöver fortbildning. Jo mors. Ta i den heta potatisen för 17 och inse att eleverna kan skrämmande lite om hur datorer ska och kan användas. DE behöver lära sig.

    Ett exempel: ambitiös elev skrver om Elvis Presley. Tunt, fattigt, lite. EN källa (”det fanns bara en träff ju”). Eleven hade gått direkt till svenska wikipedia, att skriva sökord i en sökmotor var okänt. Jag föreslog att länka till musik (”varför då?”) och det visade sig att HUR man kopierar en länk var okänt för eleven. Observera att detta inte är någon nidbild, detta är vardaglig verklighet – chattforum och spel är ingen kunskapa om datorn som arbetsredskap!

  2. Jag håller med dig Sören om att elevernas kunskaper om hur datorn används som ett pedagogiskt verktyg lämnar mycket att önska. Som jag ser det så borde den pedagogiska uppgiften att lära ut till eleverna hur man använder t ex en sökmotor hamna hos lärarna. Det i sin tur innebär att lärarna måste kunna det som de ska lära ut och här uppstår moment 22. Om inte lärarna får lära sig detta någonstans, hur ska de då kunna lära ut det till eleverna? Det finns två alternativ som jag ser det:

    1. Någon annan ska lära eleverna detta.
    2. Lärarna måste få fortbildning och lära sig så att de i sin tur kan lära ut det eleverna behöver kunna.

    Det första alternativet tror jag inte på. Det finns enskilda lärare som jobbar med datorer på ett väldigt bra sätt i sitt klassrum idag, så de visar att det är möjligt att lyckas genom att arbeta digitalt. Jag är övertygad om att man i framtiden ser datorn som en självklar del av den pedagogiska verksamheten som skolan är. Vägen dit från där vi är i dag är dock lång och obekväm för många. Jag ser dock inte att det finns något alternativ. Att utbilda eleverna för hur 1900-talet såg ut känns inte som en framkomlig väg.

    Ett misstag de flesta skolor/kommuner gör är att de lägger ”alla” pengar på inköp av hårdvara. Suport, fortbildning, program och digitala läromedel kräver också pengar och finns ingen budget för detta uteblir de och då är det klart att satsningen misslyckas.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *