Är ordet summativ det mest missförstådda begreppet i skolan?

Idag är det väldigt populärt att lyfta fram begreppet formativ i skolan som något väldigt ”fint”/bra och samtidigt förmedlas ofta bilden av att summativ är något ”fult”/dåligt.

Begreppet summativ (i skolan) används i sammanhanget summativ bedömning och betyder då: ”En form av bedömning som summerar en persons samlade kunskaper vid ett specifikt tillfälle”.

Många jämställer summativ bedömning med betyg. Betygen är en summativ bedömning, men summativ bedömning är mycket mer än bara betyg.

Photo 2013-08-15 17 11 46

                                                 Illustration: Kajsa Gemvall

När man jobbar målstyrt finns det några ”steg” som upprepas om och om igen (jag beskriver här ett målstyrt tankesätt i skolan).

Steg 1 är en kartläggning av elevens nuläge. Kartläggningen är en summativ bedömning.

Steg 2 är att bestämma lämpliga mål för eleven/eleverna utifrån läroplanen. Målen ska vara mätbara och sannolika att eleven/eleverna uppnår (d v s realistiska). Målen bryts  sedan ner i delmål.

Steg 3 Metod(er) väljs ut för att komma från nuläget till målet. Under arbetet med att ta sig från nuläge till mål(en) används formativ bedömning för att synliggöra vad som är nästa steg. Här är formativ bedömning ett ypperligt redskap för att synliggöra vad lärande är (likväl som bilden ovan som synligggör vad målstyrning är är ett bra verktyg för att synliggöra lärande).

Steg 4 När eleven (eller läraren) anser att eleven nått ett delmål/mål görs en summativ bedömning för att se om så är fallet. Steg 4 kan ibland fungera som steg 1 när man börjar om med processen (beroende på om man ska fortsätta med samma mål eller om man sätter upp helt nya mål).

Ett annat enklare sätt att beskriva ovanstående målstyrning är:

  1. Var är jag?
  2. Vart ska jag?
  3. Vad är nästa steg för att komma närmare målet?

När man tittar på ovanstående modell så inser man att både ett summativ arbetssätt och ett formativt arbetssätt  är en förutsättning för att jobba målstyrt. Den ena är varken bättre eller sämre än den andra utan båda måste användas vid rätt tillfälle för att fylla sitt syfte! Det innebär att de som inte använder den ena (oberoende av om man tar bort den summativa eller den formativa) inte kan jobba målstyrt och då lever vi inte upp till den målstyrda läroplanen.

OBS! Den summativa bedömningen kan ske på många olika sätt. Det som man vill ”mäta” är vad som bestämmer vad som är bästa sättet att ”mäta” det. Väldigt ofta finns det bättre summativa mätinstrument än skriftliga prov.

Bookmark the permalink.

4 Comments

  1. Anser du att summativ bedömning (hur den nu görs…) ska vara den som ligger till grund för betygen? Att den behövs som ”En form av bedömning som summerar en persons samlade kunskaper vid ett specifikt tillfälle”? Eller kan en elev i processen mot målet visa vad han/hon kan och få betyg utifrån det?
    Exempel: En elev visar i arbetet mot målet att han/hon bemästrar förmågorna. Kan denne elev låta bli att delta vid den summativa bedömningen som ska summera en persons samlade kunskaper vid ett specifikt tillfälle? OM det skulle vara ett skriftligt prov, vilka är väldigt vanligt förekommande som summativ bedömning, kan den tänkta eleven låta bli att göra provet då han/hon redan visat sina samlade kunskaper?

    • Ett problem är att kunskapskraven inte uppfyller kriteriet för bra mål (”smarta” mål; bortsett från simningen i idrotten som är ett av få undantag). Därför fungerar inte målstyrningsmodellen i praktiken så som det är tänkt i skolan, men vi har en målstyrd skola, så vi får göra som vanligt, d v s hitta bästa möjliga sätt att förhålla oss till detta. Det korta svaret på din fråga är: Självklart! Särskilt när kunskapskraven är formulerade på det sätt som de är. Skriftliga prov har blivit en ”avart” av summativ bedömning som inte är särskilt funktionell (men med tanke på mängden nationella prov som dessutom ökat senaste åren så är det lätt att förstå de lärare som använder (skriftliga) prov i stor omfattning). En summativ bedömning ska vara en koll av var eleven befinner sig just nu och den behöver varken vara krånglig eller förknippad med något negativt, men med den provångest som ligger över en stor del av de svenska eleverna har det blivit en negativ klang över summativ (och då ses formativ som något positivt och lösningen på problemet). Det jag menar är att summativ och formativ hänger ihop i en målstyrningsmodell och att förstår man modellen behöver man inte hålla på med massa moment som egentligen inte hör hemma i skolan (åtminstone inte i den omfattning som de finns idag).

  2. När jag skrev självklart menade jag som svar på din fråga: ”Kan en elev i processen mot målet visa vad han/hon kan och få betyg utifrån det?”

Lämna ett svar till Johan Lindström Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *