Det handlar inte om att mäta grisen utan om att veta att vi är på rätt väg!

Jag har skrivit många blogginlägg tidigare om målstyrning i skolan (eller avsaknaden av det i realiteten). Här kommer ett till, men i en annan förpackning där jag funderar lite kring varför många har en negativ bild av att jobba målstyrt i skolan. 

Jag ser många lärare i sociala medier som är negativa till målstyrning och jag ställer mig frågan varför är man negativ? Ofta handlar diskussionen om att ”mäta grisen” och att ”grisen inte blir tjockare för att vi mäter den fler gånger”. Jag har tidigare konstaterat att de som utbildar sig till lärare inte systematiskt får lära sig hur man gör när man jobbar målstyrt, utan det förväntas man lära sig någon annanstans. Kanske finns det ett samband, då vi ofta är lite rädda för det vi inte kan/förstår/behärskar?

Att jobba målstyrt är en modell där man själv bestämmer hur ofta något ska mätas. Man ska därför välja den mätfrekvens som är optimal och det intervallet varierar beroende på vilket/vilka mål man jobbar mot. I skolans värld har man bestämt att betyg sätts i slutet av terminerna i år 6-9, så det kommer vi inte ifrån, men utöver det är det pedagogen som bestämmer mätintervallen. 

Målstyrning handlar inte om mätningarna i sig, utan mäter (d v s stämmer av mot delmål och mål) gör man för att veta att man är på rätt väg och för att resultaten ska kunna styra det fortsatta arbetet! Eftersom svensk skola i många internationella mätningar inte är på rätt väg just nu kan jag konstatera stora brister i mål- och resultatstyrningen av skolan.  

I skollagen står det bl a ”Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd.” (3 kap 8§) och ”För en elev i grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.” (3 kap 10§).

Om vi inte har ett tydligt underlag som visar att eleven inte når målen, hur ska vi då tro att vi i skolan kan få de resurser som krävs för att vi ska nå upp till vårt uppdrag, d v s att alla elever ska nå målen i alla ämnen? Det finns en tydlig trend i samhället att inte skjuta till extra resurser, utan man pratar om inkludering och lägger ansvaret på den enskilda skolan (vilket ofta i förlängningen betyder hos den enskilde läraren) och att skolan ska omfördela de redan knappa resurserna. Allt fler ”specialskolor” med god kompetens inom ett visst område läggs ner, vilket ställer ännu högre krav på alla skolor att kunna bemöttes alla elever utifrån deras individuella behov. För att kunna påvisa de behov som finns för de ansvariga krävs tydlig saklig pedagogisk dokumentation som visar på de elever som skolan inte lyckas med när det gäller skollagens krav och att det tydligt framgår vilka mål som elever inte når och vilka specifika behov de har som skolan har svårt att tillgodose.

Vad är det vi ska mäta? Det är redan bestämt i läroplanens kunskapskrav, så det kan vi inte direkt styra över. Hade vi fått bestämma det själva skulle jag säga att vi ska mäta det viktigaste. Det som vi har fokus på är det som vi lyckas bäst med och därför ska vi fokusera på det viktigaste. 

Eftersom jag själv är och har varit aktiv inom idrotten ska jag ta ett konkret exempel därifrån vad målstyrning innebär och hur det kan jämföras med målstyrning i skolan:

Tänk dig en 100-meterslöpare. Hen tävlar genom att spring 100m på tid och målet är att ha en så bra (kort) tid som möjligt från det att startskottet går till dess att löparen passerar mållinjen. Man har standardiserat förfarandet (sträckan, hur tidtagningen går till etc) för att man ska kunna jämföra prestationer i olika 100-meterslopp med varandra. Det som mäts är alltså hur lång tid det tar att springa 100 meter. Vad innebär det för personen som tävlar? Hen måste (själv eller tillsammans med en tränare) lägga upp ett träningsprogram för att träna upp och utveckla de olika delar som ingår i ett 100-meterslopp. Träningen består därför av olika delar, t ex träna starter, träna reaktionsförmågan, rörlighetsträning, styrketräning, omvandla styrka till explosivitet, teknikträning, träna målgång etc. Hur ofta löparen tävlar bestämmer den själv. Träningen läggs förstås upp på bästa sätt för att optimera prestationen på den/de viktigaste tävlingarna. Det innebär en periodisering av träningen utifrån tidigare erfarenheter (d v s varje individ är unik och svarar lite olika på olika typer av träning) och man behöver därför lägga upp träningen på det sätt som fungerat bäst för den individen tidigare. De olika delmomenten som löparen tränar är vitala för att förbättra resultatet på det som mäts, d v s tiden på ett 100-meterslopp.      

I skolan skulle detta kunna jämföras med ett exempel där elever på lågstadiet ska lära sig läsa. Målet är att eleverna ska kunna läsa. Man måste då definiera (standardisera) vad det innebär så man vet när eleverna nått målet. Detta görs lämpligen genom förebildsarbete där läraren läser text/bok på åldersadekvat nivå så eleverna vet vad målet innebär eller att man har en standardiserad skala där eleverna nått en viss nivå innebär att man anser att de nått målet. Eleverna tränar sedan på de olika delar som de måste kunna/lära sig för att nå målet, t ex lära sig känna igen och skriva alla bokstäver, ljuda, stava ord, koda ord, bilda kortare meningar, bilda längre meningar, punkt och stor bokstav, öka ordförrådet etc. Bara för att det finns ett tydligt mål så betyder inte det att alla ingående delar blir oviktiga, utan de är vitala för att lyckas nå målet. Däremot när en elev inte lyckas så ska läraren beskriva det som att eleven xx når inte målet att kunna läsa och det beror på att eleven xx har brister när det gäller att stava och avkoda och eleven behöver mer träning av dessa moment. Då kan läraren lämna över detta till rektorn (som har yttersta ansvaret) och rektorn kan besluta om att en speciallärare eller specialpedagog ska jobba med eleven under en tid (t ex en punktinsats t ex under 4 veckor med daglig träning i 15 minuter)) för att eleven ska stärka sin förmåga i just dessa moment som blivit ett hinder för att eleven ska kunna nå det övergripande målet (att kunna läsa). Denna punktinsats utvärderas självklart för att se om den ger önskad effekt.

Det handlar alltså om att ha tydliga delmål för att kunna nå det långsiktiga målet. Allt för att stämma av att man är på rätt väg och om man inte är det behöver man göra något på ett annat sätt eftersom den metod man valt inte är funktionell vad gäller att ta sig till målet (metoden för att nå målen är olika beroende av var eleverna befinner sig och vart de ska). 

Hur gör du som lärare det här i skolan? 

Den modell för mål- och resultatstyrning som är lättast att förstå ser ut på följande sätt:

  1. Var är jag?
  2. Vart ska jag?
  3. Vad är nästa steg?
  4. Låt resultaten styra det fortsatta arbetet när du börjar om på steg 1!

Två av de viktigaste tipsen när man jobbar målstyrt är 

  1. Man måste veta när man når sitt mål (annars blir det som en löpare som springer utan mållinje; hen vet inte när hen är i mål). Det innebär att man måste konkretisera (t ex genom förebildsarbete) hur målet ser ut (t ex hur låter det när man kan läsa, hur ser en uppsats på E-nivå ut, hur ser en labbrapport på E-nivå ut etc). Det är inte fusk, utan en central del av ett målstyrt system!
  2. Resultaten måste styra det fortsatta arbetet. Det kan vara resultat på både grupp och individnivå. Även här är det viktigt att det är tydligt vad målet är ty annars kan man inte säga om resultaten är tillräckliga eller inte (i exemplet med 100-meterslöparen krävs det helt olika resultatnivå på de olika delmomenten om löparen ska springa 100 meter på 11 sekunder eller på 15 sekunder).

Modellen kan användas både på grupp- och individnivå. Det är viktigt att komma ihåg att eleverna inte ska jobba med sådant som de redan kan (d v s om eleverna i en klass ska lära sig alfabetet ska inte de elever som redan kan alfabetet jobba med samma saker som de som inte kan alfabetet!). Det sista steget (steg 4) är det som det ofta brister i. Oberoende av vad en utvärdering visar så går en del lärare vidare med sin planering utan hänsyn om eleverna är på väg åt rätt håll eller inte. Det är inte mål- och resultatstyrning! 

Målstyrning handlar alltså inte om att ”mäta grisen” eller hur ofta vi ”mäter grisen” utan om att se till att vi alltid är på rätt väg/på väg åt rätt håll!

Ha ett riktigt bra sommarlov!

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *