I del 1, 2 och 3 har jag titta på Sveriges resultat i PISA 2022, jämfört Sveriges resultat med andra länders och konstaterat att Sverige lyckas väldigt dåligt med elever som inte har minst en förälder som är född i Sverige, men att allt i det svenska skolsystemet inte är dåligt (vilket man lätt tror när man ser medias bild av skolsverige).
Nedan kommer jag att fortsätta titta på ett antal olika faktorer och om de har någon betydelse om Sverige vill förbättra sitt skolsystem eller om de inte har det.
2. Pengar som satsas på skolsystemet på nationell nivå
I samband med PISA-undersökningen samlar man in data om hur mycket länder satsar på sina skolsystem för att se om det finns någon tydlig korrelation mellan satsade pengar och elevernas kunskapsresultat.
I bilden ovan är Sverige markerat med en röd pil. X-axeln är genomsnittskostnaden för en elevs hela skolgång i dollar. Y-axeln är landets medelvärde i matematik i PISA 2022.
Sverige satsar varken mest eller minst pengar på sitt skolsystem. Grafen visar att för de länder som satsar relativt lite pengar på skolsystemet (mindre är 60 000 dollar/elev/år) får man i genomsnitt klart bättre resultat om man satsar mer pengar, medan länder som satsar mer (80 000 dollar/elev/år eller mer) inte automatiskt får märkbart bättre resultat om man satsar mer pengar. Pengarna behöver satsas på rätt saker om de ska ge önskad effekt.
Många som jobbar inom grundskolan i Sverige upplever att pengarna inte räcker till många av de saker som elever som presterar dåligt har stora behov av, t ex läromedel till alla elever i alla ämnen, förbrukningsvaror, speciallärare som har tid att färdighetsträna med eleverna, andra yrkesroller som kan stötta de elever som inte lyckas bra i skolan mm. Antalet anställda i Skolsverige som inte direkt jobbar med eleverna har en tendens att bli fler och fler, vilket ökar kostnaderna, men inte nödvändigtvis kvaliteten. Ska Sverige lyckas bättre med de elever som inte når nivå 2 i Pisa måste man tänka om när det gäller vad pengarna läggs på. Att kommunerna skulle ha råd att satsa betydligt mer pengar på skolorna lär inte vara genomförbart i praktiken, utan snarare är det än fler inbesparingar som kommer att ske den närmaste tiden.
3. New Public Management (NPM)
Styrningen av skolan sker till 100% utifrån ett ekonomiperspektiv. Att hålla budget är viktigare än något annat och det är få rektorer som vågar sätta elevernas bästa framför en budget i balans eftersom man då riskerar att få en erinran eller sparken. NPM innebär i praktiken att man tvingas effektivisera någon procent av budgeten varje år. Från ett år till nästa är detta inget problem, men när man gör det varje år blir det över längre tidsperioder ett stort problem för skolorna. Verksamheter där man jobbar med människor är svåra att effektivisera på det sätt som man kan göra t ex vid produktion vid löpande band, därifrån modellen har sitt ursprung. I praktiken innebär NPM att alla som jobbar i skolan varje år förväntas vara lite mer effektiva än de var förra året och med jämna mellanrum måste man skära ner personalantalet, då löner är den överlägset största kostnaden skolan har. Ska skolan kunna hjälpa de elever som har det svårast i skolan behövs det fler vuxna i skolan som kan hjälpa till, inte färre. NPM-styrningen av skolan måste således bort och ersättas av något annat som är bättre.
4. Lärarbehörighet
Ovanstående bild är behörigheten för hela grundskolan. Siffrorna i den röda ramen visar behörigheten i alla skolämnen. I svenska (80,7% behöriga) och i matematik (78,5% behöriga) är behörigheten högst. Även här ligger vi dock lågt jämfört med många av de länder som presterar bra i PISA. I alla andra ämnen är behörigheten väsentligt lägre och i fem (!) ämnen är behörigheten under 50%! En del som räknas som obehöriga kan vara utbildade lärare, men inte ha ämnesbehörigheten och en del är obehöriga både när det gäller lärarutbildning och ämne.
Detta är inget nytt fenomen, utan åtminstone de senaste 10 åren har behörigheten bland lärare i grundskolan varit väldigt låg jämfört med likvärdiga länder; i Finland har lärarbehörigheten i grundskolan legat konstant runt 95%. Då behörigheten varit låg under lång tid i Sverige är detta inte en förklaring till sämre PISA-resultat, men ska det svenska skolsystemet bli bättre måste man lösa den här ekvationen. Ska människor vilja utbilda sig till lärare måste yrket vara stimulerande (d v s fokusera på undervisning, inte allt runt omkring), man måste ha en bra arbetsmiljö, det måste finna resurser i form av läromedel, speciallärare etc och man måste få rimlig tid till att planera och efterarbeta lektionerna. Ska vi nå dit måste vi överge New Public Management-styrningen av skolan. Budget i balans och sparkrav kan inte trumfa skollagarna varje gång och när en rektor gör andra prioriteringar innebär det oftast en erinran eller sparken trots att rektorn gör det som skollagen säger att rektorn ska göra. Budget i balans är inte ett lagkrav i skolsverige, men elevers rättigheter finns i skollagen. Alla elever har rätt att lära sig och få förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt samt att få den hjälp de behöver. Så ser det inte ut i praktiken i Skolsverige. Mantrat ”budget i balans” trumfar detta alla dagar i veckan i större delen av skolsverige.
5. Skolledare
Ska lärare kunna göra ett bra jobb är det viktigt med bra skolledare som stannar kvar, så det blir kontinuitet i verksamheten.
En enkät som lärarförbundet skolledare genomförde år 2019 visade att hälften av rektorerna hade varit rektor på samma skola längre än tre år. En så stor andel som 23 procent hade bara jobbat ett år eller kortare. Skoledare har ofta en arbetsbörda som inte är rimlig och därför blir omsättningen av rektorer hög.
Enligt Skolverket (läsåret 2014/15) var sju av tio kvar som grundskolerektorer kvar på samma skolenhet efter ett läsår. Efter tre läsår var knappt fyra av tio rektorer kvar som rektor på samma skolenhet och efter fem läsår var två av tio rektorer kvar som rektor på samma skolenhet.
Inte heller hög omsättning av rektorer är alltså något nytt fenomen, utan så har det sett ut länge. Skolledare har hög arbetsbelastning och ofta medarbetaransvar över ett orimligt högt antal lärare. Ska rektorer stanna kvar längre så måste förutsättningarna bli bättre! Både lärare och elever drabbas negativt av täta rektorsbyten.
6. Betygssystemet
Vi vet sedan lång tillbaka att många svenska elever i år 9 får betyg som är högre än de betyg de får på de nationella proven. Fenomenet kallas populärt för betygsinflation, men det borde kallas för överbetyg eller liknande. Skolinspektionerna har inte lyckats komma till rätta med problemet trots alla inspektioner de gör. Värst är det i matematik (av de ämnen som har nationella prov). Hur det ser ut i ämnen som inte har nationella prov kan vi bara gissa.
Ungefär så här brukar kurvan i matematik i år 9 i Sverige se ut när man jämför nationella provresultat med betyg. Det är 1304 staplar totalt och alla som är ovanför x-axeln sätter i genomsnitt högre betyg än betygen på de nationella proven. En liten andel (längst till höger i bilden) gör motsatsen; där får eleverna i genomsnitt sämre betyg än resultaten på de nationella proven. Det spelar ingen större roll vilket år man titta på den här statistiken, den har varit relativt konstant under lång tid.
Det finns alltså en väldigt dålig korrelation mellan elevers kunskaper och elevers betyg i många skolämnen i Sverige. Nästan varenda år stiger betygen.
Det här fenomenet är inget nytt, utan har pågått länge, så både när PISA-resultaten har blivit bättre och när de har blivit sämre har svenska elever fått högre betyg. Det finns ingen bra korrelation mellan elevernas kunskaper och deras betyg i Sverige, vilket leder mig in på punkt 7.
7. Ett nationellt system för uppföljning av hur det går för svenska elever kunskapsmässigt saknas
Vi har väldigt dålig koll på om det svenska skolsystemet blir bättre eller sämre. Vi genomför nationella prov varje år, men de är inte gjorda för att fånga upp den typen av förändringar.
Utan underlag för beslut blir det tyckande som avgör vilka beslut som tas (eller inte tas). När det gäller det svenska skolsystemet är det precis det som genomsyrat verksamheten så länge jag följt svensk skola.
Politiker gör insatser som passar deras politiska ideologi; de vet inte om de kommer att ge önskad effekt eller inte och det tar väldigt lång tid innan de kan utvärderas då vi inte har något nationellt uppföljningssystem på plats. Vi får istället vänta på de internationella undersökningarna för att få ”facit”.
Ett tydligt exempel är den största satsning som gjorts på kollegial lärarfortbildning i Sverige, matematiklyftet. Det genomfördes mellan 2012 och 2016 och kostade 650 miljoner. Nu har vi facit. Det blev inte bättre. Skulle någon politiker idag göra om den satsningen? En brist då var att man inte gjorde någon satsning på de elever som presterar sämst, vilket man gjorde i Tyskland där man importerade konceptet ifrån. Därför fick man inte samma resultat som i Tyskland. Jag har skrivit om detta tidigare, se länk.
Sverige behöver ett nationellt system för att samla in data kontinuerligt för att veta hur det går för svenska elever! Tyvärr håller man på datoriserar de nationella proven istället för att digitalisera dem, vilket annars hade kunnat vara lösningen på att få ett sådant nationellt system på plats.
I del 5 fortsätter jag med fler faktorer som spelar roll för resultaten i det svenska skolsystemet.
Källa: https://www.skolverket.se/download/18.22df6cdd172a07d4e6426b4/1601303242010/pdf7326.pdf