Jag har skrivit om summativ och formativ feedback tidigare och att det inte är något motsatsförhållande mellan dessa (som en del hävdar (det ena anses ofta som fult och det andra anses ofta som fint)), utan att bägge ska användas i ett målstyrt system, men vid rätt tillfällen och på rätt sätt. Jag har också skrivit om att det finns många lärare som skriver långa formativa kommentarer, men som inte har lärt/tränat eleverna att ta emot och använda sig av formativa kommentarer och som därmed gör en massa arbete (med väldigt låg verkningsgrad) i princip i onödan och som får en arbetsbelastning som inte är rimlig eller hållbar. Idag såg jag en film som innehöll en bild som illustrerade precis det jag tänkt på på ett illustrativt sätt.
Det är Martin Lackéus på Chalmers som gjort en film om formativ bedömning. I filmen visar han en bild som är väldigt talande för den arbetsbelastning som en lärare kan ta på sig om man inte har full förståelse för både vilken effekt den formativa bedömningen har på ens elever men också hur snabbt mängden arbete ökar när man jobbar mer formativt.
Martin visar här hur snabbt antalet bedömningar drar iväg om man har många elever och många bedömningar som ska göras samt hur många uppgifter man kan ha med olika elevantal om den totala mängden bedömningar ska vara 100 st (vilket i hans modell anses ligga på gränsen mellan möjligt och utmanande).
Exempel för att totala antalet bedömningar för läraren ska bli 100 stycken:
- Med 50 elever kan man göra två bedömningar per elev
- Med 33 elever kan man göra 3 bedömningar per elev
- Med 10 elever kan man göra 10 bedömningar per elev
- Med en elev kan man göra 100 bedömningar
Jag skulle vilja lägga till att med 25 elever kan man göra 4 bedömningar per elev. Många lärare har 25-33 elever i sina klassrum och därmed kan de göra 3-4 bedömningar per elev för att landa på 100 bedömningar totalt.
I filmen beskriver Martin hur de drog igång en kurs för sina studenter och där de inte tänkte till innan hur många bedömningar de skulle tvingas göra och det visade sig att det blev 1543 stycken bedömningar. Det är ganska lätt att inse att arbetsbelastningen inte blir hanterbar med så många bedömningar och att det i sin tur inte gynnar varken eleverna eller läraren. Det blir inte någon större kvalitet på varje enskild bedömning och att det är i princip omöjligt att det blir rättssäkert och likvärdigt när så många bedömningar ska göras.
Hur ser det då ut i skolan idag?
De flesta lärare undervisar samma klass i många olika ämnen eller många olika klasser i ett eller flera ämnen. Oberoende av vilket så blir det totalt sett många kunskapskrav som ska bedömas. De lärare som har störst utmaning med detta är troligen de som undervisar i alla NO- eller SO-ämnen, då tiden till förfogande i varje ämne är väldigt begränsat, men det syns inte i antalet kunskapskrav som ska bedömas, då dessa är många i NO- och SO-ämnena.
Antalet kunskapskrav i varje ämne är begränsat, men nästan alla kunskapskrav består av flera (och ibland många) olika delar som kräver skilda bedömningar. Dessutom är det tänkt att eleverna ska få flera tillfällen på sig både att träna på och att visa upp sina kunskaper inom varje kunskapskrav. Effekten av att systemet är uppbyggt på det här sättet blir alltså att nästan alla lärare hamnar i det läge som Martin hamnade i med sin kurs, nämligen att arbetsbelastningen blir orimlig, då det är ett ohanterligt stort antal bedömningar (både formativa och summativa) som ska göras. I Martins fall lärde de sig av sina erfarenheter och la upp kursen på ett annat sätt nästa gång den genomfördes, men för lärarna finns ingen reell möjlighet att i större omfattning minska antalet bedömningar de ska göra (en lärare kan strunta i att jobba med vissa kunskapskrav en termin, men då måste man jobba med dem nästa termin istället, så man har inte löst problemet, bara förflyttat det) så länge som kunskapskraven och undervisningstiden ser ut som den gör. Här ligger ett av de största problemen när det gäller ökad undervisningstid för lärarna (som ofta görs av ekonomiska orsaker): risken är stor att arbetsbelastningen ökar betydligt (fler bedömningar som ska göras, men mindre tid till förfogande för att göra bedömningarna) samtidigt som kvaliteten sjunker. Därför blir det oerhört viktigt att inte formativ bedömning i form av skriftliga kommentarer till eleverna ses som lösningen på skolans problem, ty då är risken stor att vi får ett stort antal lärare som går in i väggen när arbetsbelastningen ökar (nästan exponentiellt). Det är redan brist på lärare så det gäller att vi värnar om och tar hand om de vi har!
Vad borde göras för att komma till rätta med denna problematik?
- Begränsa antalet bedömningar som varje lärare måste göra. Antalet bedömningar i sin tur hänger främst ihop med hur mycket undervisning en lärare har per vecka, hur många elever läraren har i varje klass och hur man formulerat kunskapskraven i läroplanen.
- Ta fram bra digitala verktyg som underlättar både det summativa och det formativa arbetet för lärarna.
- Inse att för att nå en ökad kvalitet i skolan räcker det inte med att lärare får högre lön, det krävs även att lärares totala arbetssituation och arbetsmiljö ses över.
- Utbilda alla som jobbar i skolan och alla som går på lärarutbildningen hur man jobbar/tänker när man jobbar i ett målstyrt system.
- Lärare kan inte gå omkring och vara rädda för att bli anmälda av elever/föräldrar och därmed känna att de måste ha kassakåpssäkra bevis för varenda bedömning som görs. En bättre väg att gå är att under lång tid systematiskt jobba med att höja alla lärares kompetens i bedömning och betygssättning.
- Omformulera kunskapskraven och alla de värdeord som finns med i kunskapskraven. Jag tar mitt vanliga egenpåhittade exempel för att belysa att det är i princip omöjligt att göra rättvisa och rättssäkra bedömningar med kunskapskrav som innehåller tolkningsbara värdeord:
Om jag ber dig gå tills du kommer till en relativt hög byggnad, när skulle du stanna? Ett envånings hus, ett tvåvåningshus, ett trevåningshus, ett femvåningshus, ett tiovåningshus, Globen, någon annan byggnad?
Notering: Formativt arbetssätt handlar egentligen mer om att utvärdera sin egen undervisning än att ”bara” hjälpa eleverna framåt i sitt lärande. Det får dock bli innehållet i ett annat blogginlägg.
Notering 2: Som vanligt lägger jag till att hade man gjort ett bra implementeringsarbete när en målstyrd läroplan infördes samt från 1994 och framåt utbildat blivande lärare i hur man jobbar målstyrt hade vi kunnat undvika en del av denna problematik.
Källor:
Tack. Jag skall läsa mer av dig 🙂
Viktigt det du skriver. Bra!
Jag jobbar själv med såväl formativ som summativ bedömning (ja, de kompletterar varandra och båda är fina, anser jag 😉 )
Jag är SO-lärare och undervisar fem olika grupper åk 6-9. Brukar därför försöka hålla mig till två bedömningar per ämne, inte alltid det går. Det du skriver är viktigt, det handlar om att hitta en rimlighet. Formativ bedömning kan minska arbetsbelastningen om man gör på rätt sätt, dvs. jobbar med elevens förmåga att tolka vår feedback samt att eleverna själva ger varandra feedback.