Skoldebatten och några saker vi kan göra bättre

Jag har de senaste åren med stort intresse följt skoldebatten i Sverige. Många gånger har jag blivit arg över förslag som lagts fram, men ofta har jag blivit glad över de kloka åsikter som finns och som dessa kloka personer delar med sig av.

Det finns några saker som jag ofta ser i skoldebatten som jag tycker att vi kan bli mycket bättre på.

1. Vi i skolvärlden är dåliga på att definiera vad ord och begrepp betyder. Istället använder vi dem slentrianmässigt och tror att alla förstår vad vi menar. 

Du kan testa dig själv genom att förklara (vad är din definition av) följande tre ord/begrepp:

  1. betyg
  2. entreprenöriellt lärande
  3. biträdande rektor

Ett exempel på den otydlighet som finns synliggjordes när frågan ”Vad skiljer BFL från formativ bedömning?” ställdes i en facebookgrupp nyligen. Det är en utmärkt fråga och jag tycker att det är klockrent att man frågar när man är osäker istället för att låtsas att man förstår (ett inte helt ovanligt fenomen i skolan – läraren frågar klassen om de förstår det läraren pratar om – vad förväntar läraren sig för svar? En eller ett par elever kan inte svara för hela klassen, så att någon/några svarar ja betyder i praktiken ingenting – läraren vet fortfarande inte om eleverna hänger med eller inte – detta kan dock lätt fixas med hjälp av enkla digitala enkätverktyg, röda/gula/gröna muggar/inplastade kort eller miniwhiteboards). När man läser svaren på frågan är det tydligt att för en del som jobbar i skolan är de två (BFL och formativ bedömning) synonymer och man anser att de betyder samma sak, något som jag inte håller med om. Ett annat exempel är ”entreprenöriellt lärande”, något som används men som faktiskt inte står i LGR-11 (det står ”Skolan ska därige­nom bidra till att eleverna utvecklar ett förhållningssätt som främjar entreprenörskap”).

Det jag vill lyfta fram är att vi måste definiera de ord och begrepp som vi använder i skolan. Om vi inte gör det är risken väldigt stor att vi pratar förbi varandra (vanlig företeelse på t ex twitter) eller att vi egentligen menar samma sak, men använder olika ord och därför inte förstår att vi menar samma sak. Om vi vuxna i skolan inte använder ett professionellt språk kan vi inte förvänta oss att eleverna ska förstå det vi pratar om. Jag har skrivit ett blogginlägg om det professionella språket i skolan tidigare för den som vill fördjupa sig (där finns även mer info om orden/begreppen betyg, entreprenöriellt lärande och biträdande rektor)

  

2. Det är många som ger sig in i skoldebatten som vill ändra på saker och ting (och här håller jag med om att det finns många saker som går att förbättra – något som inte är unikt för skolan utan som finns i alla branscher). En del blandar dock ihop vad jag tycker är två helt olika saker:

A. Att leva upp till befintliga styrdokument

B. Att ändra skolans styrdokument

 

När det gäller punkt A så är det vår (vi som jobbar inom skolan) uppgift att leva upp till gällande styrdokument. Det är inte valbart. Oberoende av om jag tycker att styrdokumenten är bra eller dåliga så är det mitt jobb att leva upp till dem om jag jobbar inom skolan. För att göra en jämförelse: Hur skulle det vara om en polis struntade i de lagar som gäller och istället bötfäller samhällsmedborgare utifrån de lagar som den enskilde polisen tycker borde gälla? eller en läkare som tror att homeopati botar cancer och istället för att ge en patient medicinsk vård mot cancer ger patienten ett läkemedel som är utspätt 1:10 000? Att medvetet strunta i gällande styrdokument borde klassas som ”pedagogisk oskicklighet” (att bryta mot styrdokumenten p g a okunskap däremot kräver fortbildning och kompetenshöjning). Ser du en kollega som håller på med egna påhitt som inte hör hemma i skolan måste du lyfta frågan – för elevernas skull! För att vi ska kunna leva upp till styrdokumenten är det viktigt att vi på alla nivåer (från utbildningsminister till lärare och alla däremellan) drar åt samma håll, något som vi tyvärr inte gör i dagens skola.

Att vilja ändra skolans styrdokument (d v s punkt B) t ex genom att införa programmering som ett skolämne (som vissa länder, t ex England, redan gjort) är intressant. Däremot kräver det omfattande arbete innan en sådan förändring görs, där man grundligt värderar fördelar mot nackdelar samtidigt som man blickar framåt, vad är värdefull kunskap om 10-40 år? Det finns nämligen ingenting som bara har fördelar (även om man skulle kunna tro det när man lyssnar på skoldebatten, särskilt den politiska debatten – ingen politiker vill ge ammunition åt sina politiska motståndare och därför pratar man sällan/aldrig om de nackdelar som finns). Noterbart är att det finns inget i befintliga styrdokument som hindrar de lärare som vill att jobba med t ex programmering så länge man gör koppling till det som står i läroplanen. Till viss del går det alltså att knyta ihop punkt A och B. Många av de politiska reformer (och reformerna är många) som genomförts de senaste 15 åren har inte lett till någon större förändring av det som sker i klassrummet. Andra införs av fel orsaker (ett exempel är om vi inför betyg i år 4 för att de länder som ligger före Sverige i PISA har betyg i låga åldrar (de flesta länder som ligger bakom Sverige har också betyg i låga åldrar så därför är inte det ett hållbart argument)) och ger därför inte önskad effekt. Det man måste förstå är att skolan är en del av samhället och olika samhällen ser olika ut. Därför är det inte alls säkert att en sak som fungerar bra i skolan i ett land automatiskt fungerar bra i skolan i ett annat land (i PISA jämförs elever som är födda samma år; hur länge de gått i skolan eller hur mycket undervisning de har i de ämnen som jämförs lyfts inte fram. I England börjar eleverna med regelrätt skola och tester redan när de är 5 år gamla. De har alltså gått längre tid i skola när de genomför PISA än de svenska eleverna. I Finland har eleverna 30% mer undervisningstid i matematik än de svenska eleverna har. Det skulle således behöva finnas ett mått på hur mycket eleverna lär sig per undervisningstimme för att det skulle vara relevant att jämföra länder på det sätt som PISA gör. Jag menar inte att vi ska ignorera Sveriges försämringar, men vi ska titta på rätt information, inte göra som media gör, d v s lyfta fram det som ger mest reaktion) Om en reform ska göra skillnad måste den förändra (i positiv riktning) det som sker i klassrummet. Gör den inte det finns det ingen orsak att genomföra reformen. 

Det är inte helt ovanligt att man blandar ihop punkt A och B, något som jag anser inte gynnar debatten, utan snarare visar på en brist på professionalitet.           

3. Genom att lyssna in andra som har andra tankar och synsätt om skolan kan jag utveckla min egen kunskap och mitt synsätt. Detta är något som många har svårt för. 

Det är väldigt vanligt att man har bestämda åsikter om vad som är bra respektive dåligt (eller rätt respektive fel) och att man inte är intresserad av att lyssna på någon annan som har ett annat synsätt. Istället är man intresserad av att övertyga den andre att denne har fel. I minglet under BETT pratade jag med en biträdande rektor som hade en helt annan syn i en fråga än vad jag hade och jag måste säga att jag är väldigt glad över att vi hade den diskussionen, då den gjorde att jag fick en värdefull tankeställare kring något som jag tagit för givet tidigare. I det här fallet handlade det om att vara förebild. Att vara en positiv förebild är något som jag haft som ledstjärna under mitt yrkesliv, både som lärare och biträdande rektor. Min tanke är att visa genom handling – kan jag så kan du – men jag förstår det synsätt som är motsatt, d v s att våga visa att alla har brister som det är viktigt att prata öppet om. Det handlar inte om att alla ska vara ”duktig flicka” och leva upp till ”omöjliga” krav (mitt synsätt har varit att vi inte kan ha krav på eleverna som vi inte kan leva upp till själva och därför har jag visat genom handling att jag kan leva upp till kraven jag ställer på andra). Återstår att se om insikten leder till att jag förändrar mitt förhållningssätt – inget jag kan lova, men jag ska försöka! 

Särskilt trist tycker jag det är när vuxna människor som brinner för skola och skolutveckling känner sig tvingade att lämna forum där dessa frågor diskuteras (eller i a f förs fram, då det inte alltid handlar om diskussioner). Vad blir kvar när dessa forum utarmas på personer som har olika synsätt? Vi har två öron/ögon och en mun. Vi kan alla bli bättre på att lyssna in andra och inte direkt falla in i en försvarsställning. Öppna ditt sinne och berika ditt liv genom att lyssna på andra sätt att se verkligheten/skolan. Världen skulle faktiskt inte vara en särskilt rolig plats att leva på om alla tyckte exakt samma saker hela tiden! Tänk på det nästa gång du försöker övertyga någon annan om att de har fel och du har rätt! Om du lyssnar in varför de har sitt synsätt kan du få en ökad förståelse av att verkligheten/skolan sällan är svart eller vit, utan det finns i de flesta frågor en gråskala däremellan. Om du hade varit född i t ex Kina, Ryssland, Namibia eller på Grönland hade du troligen haft en helt annan syn på saker och ting än du har idag. Vad är det som säger att din nuvarande syn är ”rätt” och den du haft om du fötts på en annan plats på jorden varit ”fel”? 

Skärmavbild 2015-01-25 kl. 14.48.36

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *