Digitaliseringstakten i den svenska skolan är hög. Från och med läsåret 18-19 har revideringarna av läroplanerna inneburit att alla lärare berörs av digitaliseringen, tidigare kunde man säga ”det berör inte mig”, då det inte stod i styrdokumenten. Hur digitaliseringen går till i praktiken skiljer sig åt från skola till skola och kommun till kommun.
Jag tänkte här beskriva en modell jag tagit fram som passar bra som underlag när man på en skola (eller i en kommun/friskolekoncern) vill sätta ord på det pågående digitaliseringsarbetet. Den kan även fungera som en tankemodell när man någon gång i framtiden kommer att byta ut de devices (med device menar jag dator/Chromebook, padda eller motsvarande) man köpt/leasat.
Om vi börjar med det som pågår i Svensk skola är det digitalisering i skolan det handlar om. I varje ruta i min modell finns olika nivåer (låg, medel, hög). Man kan alltså i låg, medel eller hög grad befinna sig i den verklighet som rutan beskriver och man kan befinna sig i flera olika rutor samtidigt.
Den första (av tre) varianter av digitalisering i skolan kallar jag för IT-styrd digitalisering. Detta är vanligt i många kommuner och innebär i praktiken att det är it-avdelningen som är med och bestämmer vilken hårdvara och mjukvara som ska köpas in (eller leasas) till skolorna. Vanligt är att man utgår från den kompetens som it-avdelningen besitter när beslut tas, d v s man köper in det som it-avdelningen känner att de kan supporta.
Det största bekymret med it-styrd digitalisering är att man oftast bestämmer hårdvaran först. Efter det fyller man hårdvaran med program och/eller appar och när man gjort det lämnar man dem till lärarna (och eleverna) och lärarna får försöka anpassa sin undervisning till det som it-avdelningen levererat till dem. Problemet med detta är att de som jobbar på it-avdelningen sällan jobbat som lärare och ofta inte förstår de krav och behov som lärarna har när de ska undervisa med digitala verktyg (med digitala verktyg menar jag både hårdvara och mjukvara). De kraven är inte alls desamma som de som jobbar med administrativa tjänster inom kommunen, vilket it-avdelningarna ofta har längre erfarenhet av. Börjar man i fel ände får man ofta ”fel” slutresultat och den risken är överhängande i det här fallet. Med ”fel” resultat menar jag lärare som inte tycker att de digitala verktygen de har till förfogande möter de krav/behov som lärarna har. Skulle slutresultatet bli bra är det mer tur än skicklighet. Det man borde göra istället är att prata med de lärare som ska undervisa med digitala verktyg och kartlägga vilka behov de har (d v s hur vill de undervisa) och sedan använda det underlaget när man bestämmer vilken hårdvara och vilka program/appar som kommer att underlätta för lärarna att jobba på det sätt som de vill. Svaret på frågan kommer säkerligen att variera beroende på åldern på barnen på skolan och om alla ska ha samma digitala verktyg eller om man ska köpa olika digitala verktyg är en av de (många) frågor som man behöver besvara.
Den andra (av tre) varianter av digitalisering i skolan kallar jag för Ekonomiskt styrd digitalisering. Detta är vanligt i många kommuner (och inte konstigt då det kostar stora pengar att köpa in hundratals eller tusentals devices). I likhet med it-styrd digitalisering finns det här en risk att man inte börjar i rätt ände, d v s vad ska man använda dessa devices till, utan man köper det som är billigast, fyller dem med program/appar/molntjänster (oftast även de de billigaste tillgängliga; ”gratis är gott”) och levererar dem till lärarna och eleverna och så får lärarna försöka göra det bästa möjliga av situationen. På det stora hela kan man säga att problemen med ekonomiskt styrd digitalisering är desamma som med it-driven digitalisering, man börjar i fel ände och riskerar därför att få fel resultat. Precis som jag skrev ovan borde man börja med att prata med lärarna om hur de vill undervisa (och kan de inte sätta ord på det måste de besöka andra som jobbar mer digitalt för att få en bättre bild av hur digitala verktyg kan användas i undervisningen). Friskolor har ofta en fördel här, då de oftare än kommunala skolor har en gemensam pedagogisk idé om hur de vill undervisa på skolan.
Den tredje varianten av digitalisering i skolan kallar jag för Pedagogiskt styrd digitalisering. Detta är tyvärr inte så vanligt i svenska skolor, men jag hoppas att det blir vanligare framöver (och om min modell kan vara med och bidra till det genom att vi får ett gemensamt språk kring hur digitaliseringsarbetet går till blir jag glad). Här börjar man i rätt ände och pratar om vad lärarna har för behov för att sedan köpa in de digitala verktyg (hårdvara och mjukvara) som möter befintliga behov. Dock är det massor av andra saker som man måste säkerställa att finns på plats och fungerar som det är tänkt för att digitaliseringen ska ge önskat resultat. Pedagogiskt styrd digitalisering är den bästa av av dessa tre varianter för att digitaliseringen ska bli lyckad, men…
…gemensamt för alla dessa tre varianter är att man skapar MASSOR av nya problem (men man löser få eller inga befintliga problem).
Några exempel på problem som oftast uppstår: Skolans trådlösa nätverk har inte den kapacitet som det behöver ha när det blir många flera devices än tidigare (dessutom behöver man dimensionera för upp till tre devices per person, vilket många inte gör och ganska snart funkar inte nätverket tillfredsställande), lärarna har inte den kompetens de behöver för att kunna jobba i en digital miljö (störst bekymmer är lärarnas dagliga digitala arbetsflöde, d v s de arbetsuppgifter som sker dagligen/i stort sett varenda lektion; det måste ske friktionsfritt om lärarna ska uppleva digitaliseringen som positiv, annars vill de kasta ut prylarna och återgå till 100% analog undervisning). Ett annat problem som ställer till det rejält är att vi gått från en skola där majoriteten av lärarna utgick från en lärobok (gissningsvis 90 % av lärarna (övriga ville jobba utan lärobok)) och där man kompletterar läroboken med annat material till en skola där drygt 10 % av lärarna har tillgång till digitala läromedel (så ser det ut i skolsverige idag – ca 12% av lärarna har tillgång till digitala läromedel). Övriga lärare förväntas bygga all undervisning själva, ofta från gratisresurser, något som tiden inte räcker till, vilket gör att man ofta går till den analoga läroboken (om den finns kvar). De lärare som tidigare ville jobba utan analoga läromedel kan fortsätta med det, men övriga behöver en stomme att utgå i från i sin undervisning (dock måste man ställa krav på kvaliteten på de digitala läromedlen – att ha en pdf som digitalt läromedel är förkastligt) och så kan de precis som tidigare komplettera med annat som de tycker tillför ett mervärde. Det finns dock sällan pengar kvar till digitala läromedel, då man spenderat allt på inköp av hårdvara. De resurser som avsätts i form av personal ägnar oftast sin tid till att lösa tekniska problem, då man tror att samma personalstyrka som tidigare skulle serva och supporta ett 30-tal datorer nu har kapacitet att serva och supporta 300 datorer. Jag träffar många lärare som fått viss del av sin tjänst till att driva den pedagogiska användningen av digitala verktyg och de flesta säger samma sak – tiden äts upp av it-supportärenden, så det blir inget fokus på den pedagogiska användningen. Det blir därför ofta fokus på de tekniska problemen istället för hur digitaliseringen kan vara med och utveckla hur lärarna undervisar eleverna (det finns inget egenvärde i att använda digitala verktyg, de ska ge ett mervärde). Lärplattformarna får bli ett eget blogginlägg någon gång. Om de inte underlättar för lärarna måste skolorna ställa tydligare krav på dem! Detta är bara ett litet axplock av alla de problem som uppstår och som måste lösas om digitaliseringen inte ska bli en flopp! Om man inte förstår och åtgärdar alla de problem som uppstår är risken stor att man gör en dålig investering när man köper massor av devices.
Den som är intresserad av vad forskningen säger om digitalisering i skolan ska läsa den norska metasammanställningen som kom ut år 2016. Du hittar den här.
Störst positiv effekt fås när lärare använder digitala verktyg och digitalt innehåll på ett planerat och genomtänkt sätt (för att kunna göra det krävs goda förutsättningar, något som oftast är en bristvara).
Slutsatsen i metastudien (som består av totalt ca 1900 studier) är:
“However, when the technology is accompanied with some kind of instructional support, either embedded in the software or through teacher supervision, the effects seem to increase significantly. Obviously, it is not the technology in itself that promotes learning outcomes, but the design of the software and/or the pedagogical use of the device.”
“The highest ES’s (effect sizes) were associated with studies where ICT had been implemented as a planned part of a comprehensive teaching environment with clear goals, teaching plans, teaching materials, supporting technical resources, teacher training and development.”
Det finns alltså precis som jag beskrivit ovan massor av saker som måste finnas på plats och fungera väl för att digitaliseringen ska ge önskad effekt och det finns ingen genväg för att nå dit. Digitaliseringen kan inte (än så länge) ersätta en skicklig lärare (men jag skulle inte satsa pengar på att det inte kan se annorlunda ut i framtiden). När den första digitalkameran uppfanns var det ingen som trodde att vi alla skulle ha med oss en digitalkamera i fickan i framtiden.
Modellen TPCK används ofta som en modell för att visa hur stora krav som ställs på lärarna. Kraven är högre än tidigare, men förutsättningarna är ofta inte i paritet med kraven. Jag brukar jämföra med om jag skulle undervisa i franska; det är tre saker jag skulle behöva kunna:
- Franska språket tillräckligt bra (varierar med elevernas ålder vad som är tillräckligt bra)
- Veta hur man gör när man lär ut franska
- Veta hur eleverna lär sig franska
Om dessa tre delar finns på plats finns förutsättningarna för att jag skulle kunna bli en bra lärare i franska (men det är inte garanterat att jag blir det bara för att jag har de teoretiska kunskaperna som krävs).
Om jag jämför med att undervisa i t ex programmering eller källkritik så skulle det se ut på följande sätt:
- Jag måste kunna tillräckligt mycket om programmering/källkritik
- Jag måste veta hur man lär ut programmering/källkritik
- Jag måste förstå hur eleverna lär sig programmering/källkritik
Det finns nog ingen rektor som skulle placera mig (som inte kan franska) som lärare i franska efter att jag gått på en halv dags fortbildning i franska, men det är precis vad som händer när det gäller programmering/källkritik mm; en del lärare har knappt fått någon fortbildning, men förväntas undervisa i programmering/källkritik mm. Jag behöver väl knappast skriva att det inte kan bli annat än dålig undervisning som resultat av det upplägget?!?
Den fjärde varianten av digitalisering kallas för Digital transformation (den blå rutan). Här handlar det snarare om digitalisering av skolan än om digitalisering inom befintlig ram, då tekniken kan spränga ramarna och vi kan göra saker på sätt som var omöjliga tidigare. Den största orsaken till att den svenska skolan ska intressera sig för digital transformation är att här löser den digitala tekniken befintliga problem istället för att skapa nya problem. I skolans värld skulle det t ex kunna vara att hitta lösningar på att det kommer att saknas närmare 80 000 lärare i Sverige inom några år eller att kostnaderna för skolan ökat kraftigt och kommunerna tvingas effektivisera, d v s skära ner på skolan. Mellan 2008 och 2017 ökade elevantalet med 16%, men kostnaderna med 47% (räknat i fasta priser). 2017 kostade grundskolan totalt 111 miljarder kronor (vilket motsvarar 108 000 kr/elev). Jag menar inte att lösningen är traditionell distansundervisning (vilket diskuteras i skolsverige just nu) eller ”You-Tubelärare”, utan att man använder den digitala tekniken för att ta fram lösningar som inte finns idag, men som behövs för att lösa befintliga problem (tänk ett framtida ”Spotify” inom undervisning – antingen är vi med och tar fram en sådan lösning eller så kommer någon annan i något annat land att göra det). Om du tänker att det inte är möjligt ska vi komma ihåg att datorerna troligen är fyra gånger snabbare än idag om tre år och då klarar de saker som de inte kan göra idag. Andra saker som vi skulle kunna nyttja digital teknik till (redan idag) är att samla in och analyser data i realtid, t ex när det gäller mobbning och kränkningar på en skola (istället för att ha en enkät en gång per år) eller när det gäller att utveckla ett läromedel. All den data som hundratusentals elever genererar skulle i fallet med mobbning/kränkningar innebära att vi kan sätta in åtgärder och omedelbart få feedback om åtgärderna ger önskad effekt (istället för att vänta till nästa mobbningsenkät) och finjustera dem om de inte riktigt ger önskad effekt och i fallet med (digitala) läromedel kunna använda datan i syfte att förbättra läromedlen från idag till i morgon. De två sistnämnda exemplen är fullt möjliga att göra idag, men kräver framförallt att vi vuxna ändrar vårt mindset och inte fortsätter göra ”så som vi alltid gjort”.
Mycket av digitaliseringen handlar om det mindset vi har och här har vi vuxna en klar nackdel, då vi är inskolade i att man ska göra saker och ting på ett visst sätt. Det syns t ex när lärare som tidigare delat ut papper eller häften till eleverna går över till digitala verktyg och då fortsätter de att tänka likadant. ”Självklart ska varje elev ha en egen kopia av dokumentet” är det naturliga att tänka. Hade man inte varit så inskolad i det tankesättet hade man från början insett att man kan låta eleverna skriva lektionsanteckningar kollektivt i samma digitala dokument och att eleverna under en lärargenomgång hade kunnat stötta varandra genom att de som förstått kunnat hjälpa de som ännu inte förstått. När det är dags för prov hade alla elever då haft tillgång till oerhört värdefull och välutvecklad digital dokumentation. Tillsammans når man längre än vad var och en kan göra själv och digitaliseringen underlättar oerhört när det gäller att samarbeta (oberoende av var man befinner sig rent fysiskt).
- Vilket mindset har du när det gäller digitaliseringen – gör du likadant som när du jobbade analogt eller har du hittat nya, bättre sätt att göra saker?
- Vilken typ av digitalisering har ni på skolan där du jobbar (eller där dina barn går)? IT-styrd, ekonomiskt styrd eller pedagogiskt styrd? Har ni något exempel på digital transformation i verksamheten?
Kommentera gärna inlägget!
Här kan du läsa fler inlägg om skolans digitalisering som jag skrivit tidigare:
www.jlsu.se/digitalisering-i-eller-av-skolan/
www.jlsu.se/papper-eller-dator/
