Särredovisa betygsstatistik?

Jag läste i morse i mitt twitterflöde om en artikel i DN där man skriver att Stockholms stad ska börja redovisa betygsstatistik utan nyanlända elevers resultat. Som vanligt leder det till en massa tankar och här kommer mina tankar kring detta.

#skolansrykte

Jag är övertygad om att de flesta håller med om att vi lever i en globaliserad värld i dag. Både möjligheten att resa till andra delar av världen och tillgången till Internet och bredband har ökat kraftigt jämfört med för 20 eller 30 år sedan. I Sverige bor det strax under 10 miljoner människor idag och i världen bor det snart 7,4 miljarder människor. Det innebär att Sveriges befolkning motsvarar ca 0,14% av världens befolkning.

Enligt en källa (jag har inte kollat hur pålitlig statistiken är, men den verkar rimlig) så är svenska språket världens 91:a största språk. Enligt samma källa är följande språk de 10 största i världen (alla dessa talas av över 100 miljoner människor, d v s av minst 10 gånger så många människor som det bor i Sverige):

  1. Mandarin
  2. Spanska
  3. Engelska
  4. Hindi
  5. Arabiska
  6. Portugisiska
  7. Bengali
  8. Ryska
  9. Japanska
  10. Franska

Just nu har skolor i Sverige en stor utmaning med att det kommer många flyktingar till Sverige och i många kommuner skulle man behöva en helt ny skola för att kunna erbjuda alla barn en skolplats. Då är det naturligt att man börjar prata om att särredovisa betygsstatistik, för med dagens valfrihetssystem finns det inget som är mer förödande för en skola än att få ett dåligt rykte. En skola med låga meritpoäng får precis det, nämligen ett dåligt rykte. Har en skola väl fått ett dåligt rykte kommer färre elever att söka sig till den skolan och då får skolan mindre intäkter (i form av färre skolpeng då varje elev har en skolpeng som de tar med till den skolan eleven går i) och därmed en sämre verksamhet (då kvalitet kostar pengar), vilket i sin tur ger än färre elever osv.  

Tillbaka till artikeln i DN där man skriver att Stockholms stad ska börja redovisa betygsstatistik utan nyanlända elevers resultat. ”Det ger en mer rättvisande bild av skolornas kvalitet”. På Hagsätraskolan har man enligt artikeln ett betygssnitt på 165 meritpoäng och tar man bort de nyanlända eleverna så är snittet 220 meritpoäng (en skillnad på 55 meritpoäng). Att göra denna uppdelning är säkert bra, men här belyses en frågeställning som man kan hantera på olika sätt. Ett sätt är det som föreslås. Då tänker jag att det är relevant att också lyfta frågan om elever som gått på en annan skola i Sverige tidigare som byter skola (särskilt om eleven byter skola sent under grundskoletiden) ska exkluderas från statistiken (elevens kunskaper är ju då främst ett mått på hur föregående skola lyckats med sin undervisning)? Ett annat intressant perspektiv är om man ska särredovisa elever med föräldrar som är lågutbildade respektive högutbildade. För ett par år sedan skilde det nämligen 74,5 meritpoäng (enligt skolverkets statistik) mellan dessa två grupper av elever (alltså en större skillnad än vad Hagsätraskolan har när det gäller med/utan nyanlända elever). 

Skärmavbild 2014-04-12 kl. 12.17.19

Nästa frågeställning som bör lyftas är resultaten på de nationella proven kontra betyget som eleven får. I ett tidigare blogginlägg har jag skrivit bl a om de stora skillnader som finns på de nationella proven om man jämför med betygen som eleverna får samt att skolverket i många rapporter (länken är en rapport från år 2007)  konstaterar att det finns ”betydande brister” när det gäller likvärdigheten i betygssättningen (I rapporten visar man att problemet funnits länge och problemet kvarstår än idag (d v s år 2015; åtta år senare)).  Ska man börja redovisa elevernas betyg i en kolumn och elevernas resultat på nationella prov i en annan kolumn? Särskilt i ämnet matematik är det en stor diskrepans mellan resultaten på de nationella proven och det betyg eleverna får i ämnet (noterbart är att de nationella proven i matematik genomförs sist (i april/maj) av alla de nationella proven, så att eleven på sista månaden i år 9 lär sig det den inte lärt sig under nästan 9 år i grundskolan är intressant; varför används inte denna ”superpedagogik” hela tiden om den är så effektiv?)

Under lång tid har högutbildad arbetskraft som kommer till Sverige från andra länder för att arbeta (t ex har det varit vanligt på företaget Ericsson, men sker även på många andra multinationella företag) haft möjligheten att sätta sina barn i en engelsk skola i Sverige och de barnen har haft möjligheten att visa sina kunskaper på engelska (som ofta har varit deras modersmål). Då har det inte varit viktigt att de kunnat visa sina kunskaper på svenska. 

Den frågeställning som jag vill lyfta är varför vi är så fixerade av att eleverna ska visa sina kunskaper på Svenska? Ca 0,14% av världens befolkning förstår svenska.  Om eleven har kunskapen och kan visa det borde kunna vara betygsgrundande. Ev kunde man ha en * i betyget som markerar att eleven visat kunskapen på ett annat språk om det är viktigt. Självklart ska eleverna lära sig svenska, men så länge språket är en hindrande faktor för att visa sina kunskaper borde andra möjligheter övervägas. Jag har haft elever som kommit till Sverige som varit extremt duktiga t ex i matematik (har ofta legat på ”gymnasienivå” redan på högstadiet), men som inte kunnat svenska tillräckligt bra (ännu) och därför haft problem med läsuppgifter, men som briljerat när det gäller aritmetik, uppställningar etc. Ska de få ett sämre betyg eller få betyget F för att de inte kan språket när de är enormt duktiga i matematik? I de nationella proven blir detta ännu tydligare, då de till stor del an de nationella proven för dessa elever testar elevens kunskaper i svenska istället för elevens ämneskunskaper.

Skärmavbild 2015-12-12 kl. 12.56.07

I våras skrev jag ovanstående på twitter. Elevers kunskaper i andra språk är något som gynnar svenska företag i framtiden. 99,86 % av världsmarknaden  är inte svenskspråkig. En stor del är inte ens engelskspråkig. Hur kommer det sig då att vi inte ser språkkunskaper som en tillgång? #slutatänkakortsiktigt

Om vi verkligen var intresserade av att möta och utveckla varje elev så mycket det bara går borde vi tänka om. Nu känns det som vi gör ”som vi brukar/som vi alltid gjort” och det som är enklast för oss vuxna. Skulle det då vara omöjligt att göra det jag beskriver, d v s att testa och bedöma det som eleven faktiskt kan (inte det som eleven kan berätta om/redovisa på svenska)? Det är absolut inte omöjligt, men det är klart att det ställer andra krav på skolsystemet. En utmaning är att undervisande lärare oftast inte kommer vara den som gör en bedömning av elevens kunskaper, men det finns massor med personer i Sverige som är utbildade lärare i andra länder som har både pedagogisk kunskap och de språkkunskaper som krävs. Vi kommer troligen inte att kunna göra bedömningar i alla världens språk, men de 10 största språken är rimligt att ställa krav på att elever ska kunna redovisa sina kunskaper på (tills de lärt sig svenska tillräckligt bra). Att dagens ungdomar kan många språk är en tillgång (när de kommer ut på arbetsmarknaden), men i nuläget känns det snarare som vi ser det som ett hinder. När det gäller de nationella proven skulle digital teknik kunna hjälpa till så att elever kan genomföra proven på olika språk, men då måste vi börja se tekniken som en vän, inte som en fiende (jag skrev nyligen ett inlägg om hur tekniken på de nationella proven på gymnasiet ses som en fiende).

Jag önskar att vi kunde höja blicken och se till barnens/ungdomarnas/elevernas bästa och inte det som är enkelt och bekvämt för vuxenvärlden. Om Stockholms stad vill exkludera redovisningen av nyanländas betyg så kan de absolut göra det. Man ska dock vara medveten om att det kommer nya liknande frågor som man måste ta ställning till och att särredovisa betyg har inte gjort något alls åt själva grundproblemet. Det är dock inte Stockholms stad som äger grundproblemet,  men i likhet med skolverkets återkommande rapporter som visar på betydande brister i betygssättningen är risken stor att när vi om 10 år blickar bakåt har det inte hänt någonting, för ingen vill ta ansvar för frågan, utan alla vill hitta en ”bekväm” lösning. Att lösningen inte åtgärdar ett grundproblem är få intresserade av. #vemtänkerpåbarnen?

Källor:

http://www.pressreader.com/sweden/dagens-nyheter-weekend/20151212/282239484568740/TextView 

www.skolverket.se/publikationer?id=1725 

http://www.jlsu.se/skolforskning-del-6/ 

http://www.jlsu.se/maste-undervisningen-forandras/ 

Skärmavbild 2015-01-25 kl. 14.48.36

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *