Nationella prov i år 6 och 9 – en hjälp för lärare vid betygssättning, eller…?

Det är snart dags för lärarna att sätta betyg för fjärde (!) gången med det nya betygssystemet. Många lärare har sett fram emot årets nationella prov för att få stöd och hjälp med betygssättningen, både hur man ska tänka när man utvärderar elevernas kvalitet gentemot kunskapskraven samt var nivåerna för de olika betygsstegen E, D, C, B och A ligger. I vissa ämnen finns sedan tidigare konkreta elevuppgifter som till viss del (det är ganska få uppgifter det handlar om) hjälpt till med det sistnämda, men det är många lärare som är osäkra om de är rättvisa i sin bedömning. Det är många värdeord som ska tolkas på samma sätt för att en likvärdig bedömning ska kunna göras. Ett arbetslag på skolan där jag jobbar har nyligen haft diskussioner om en del av värdeorden och de kan intyga att det är svårt att få en samsyn kring dessa även om i det här fallet det handlar om färre än tio lärare som deltagit i diskussionerna. Hur svårt är det då inte för alla lärare i Sverige att ha en samsyn?!?

Det finns många personer som har starka åsikter om de nationella proven. Detta är lätt att förstå då man titta på omfattningen på proven. Det är många prov i många olika ämnen, vilket innebär att det är mycket tid, kraft och energi som läggs på proven, både för lärare och elever. Då är det självklart att man som undervisande lärare vill få ut en maximal effekt av de nationella proven.

Innan jag går in på de nationella proven vill jag dock belysa obalansen i diskussionen. Jag har inte hört någon som säger att de vill diskutera hur lärares egna prov ser ut och hur bedömningen av dessa går till! Med tanke på att det genomförs betydligt fler prov som enskilda lärare tillverkar och bedömer så vore det en minst lika viktig diskussion! Den diskussionen blir dock svårare i praktiken då den innefattar i stort sett alla lärare som jobbar i Sverige (och även de läromedel som har egna prov).

De nationella proven är mycket mer genomarbetade än vad en enskild lärares prov någonsin kan vara. Forskning av Jesper Boesen visar att de nationella proven i matematik är mycket mer välbalanserade än de matematikprov som matematiklärare själva tillverkar. Även om jag inte har något forskningsstöd för det så kan jag tro att det gäller även för andra skolämnen. ”So far so good”, men nu till de nationella proven…

Skolverkets nationella prov har i huvudsak följande syfte:

1. Stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning

2. ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå

Källa: www.skolverket.se/prov-och-bedomning/nationella-prov

Om de nationella proven lever upp till ovanstående så fyller de sitt syfte. Om de inte gör det så lever de inte upp till sitt syfte. Svårare än så är det inte! Jag kommer därför att beskriva om jag tycker att de gör det eller inte.

Följande ”problem” med årets nationella prov har jag upptäckt (utifrån ovanstående syften):

1. I LGR-11 står det tydligt att eleven är i centrum. Med tanke på det är det konstigt att man inte har ett enhetligt system för att visa eleverna vilken nivå (E, C eller A) de har möjlighet att visa på en uppgift. I SO-provet (Religion) för år 9 har man tre rutor (en för E, en för C och en för A) där man sätter ett kryss om eleven kjan ge belägg för E-nivå, två kryss för belägg för C-nivå och tre kryss för belägg för A-nivå. I andra nationella prov har man olika varianter av en minimatris där man synliggör både inom vilken nivå (E, C eller A) som belägg kan göras samt vilka förmågor det är som bedöms på uppgiften. Jag tycker personligen att minimatriserna är väldigt bra.

2. I SO-provet (Religion) i år 9 finns det tre olika förmågor som bedöms. De kallas för 1, 4 och 5. Inom område fem (söka information och värdera källor) kan eleven bara visa två belägg och då anses det vara för lite för att ligga till grund för bedömning. En elev kan således bli godkänd på provet utan att ha ett enda belägg inom område 5. Inom område 4 finns det tre möjliga belägg (på E-nivå och två belägg för C och A-nivå) och där verkar det inte vara något problem att göra en bedömning. Varför har man då inte tre belägg även inom område fem om det är en ”magisk” gräns när man får tillräckligt underlag för att göra en bedömning? Som man valt att göra nu känns det bara konstigt: Man har med en förmåga, men den ”räknas inte” i bedömningen.

3. Nivån för de olika betygen på de nationella proven i år 6 verkar vara lägre än många lärares betygsbedömning när de satte betyg på eleverna till jul. Om detta är ett tecken på att lärarna varit för stränga är det bra att nivån synliggörs, men det finns mycket som tyder på att det inte är så enkelt. När ett betygssystem är nytt är lärarnas bedömning oftast väldigt sträng (så var det med LPO-94; i början var det oerhört svårt att få ett MVG, de sista åren med LPO-94 delades det ut mellan 10 och 20 gånger så många MVG som det första året). Det verkar som att det är en ”sanktionerad” betygsinflation som sker med årets nationella prov i år 6. När betygsskalan ändrades från G/VG/MVG till E/D/C/B/A var det tydligt att det skulle vara betydligt svårare att få ett A än det tidigare var att få ett MVG. Jag har pratat med flera lärare som tidigare jobbat på högstadiet (och som därmed är vana att sätta betyg) och de ger en samstämmig bild av att för många elever når A på de nationella provet i år 6 med tanke på att kraven för A ska vara högre än MVG i det gamla systemet (det går inte att göra en direkt jämförelse då det inte sattes betyg i år 6 i det gamla systemet). Slutsatsen blir att elever i år 6 nu har ett lägre betyg än deras resultat på de nationella proven. Inget tacksamt utgångsläge för lärarna när de ska ha den dialogen med eleverna och föräldrarna och förklara varför det är så. Sabine Louvet beskriver på ett bra sätt problemen med det nationella provet i matematik i år 6 (särskilt hur bedömningen om en elev ska få betyget D respektive B på det nationella provet går till) i sin blogg:

http://pedagogstockholmblogg.se/omg/2013/04/24/tack-for-det-skolverket/

4. De nationella proven är fortsättningsvis till största delen skriftliga (även om man till viss del ökat mängden delar som inte bara är skriftliga). När jag läser LGR-11 ser jag inte att eleverna måste visa sina förmågor skriftligt, utan det räcker att de har förmågorna och att de visar dem för betygssättande lärare. Min känsla är att det är lite som när ett förlag ger ut nya böcker som är anpassade till LGR-11: De utgår från den gamla strukturen och gör lite ändringar (t ex mer muntliga övningar i matematikboken) för att kunna komma ut på marknaden så fort som möjligt för att kunna sälja så många böcker som möjligt. Det förlagen egentligen borde göra är att bygga upp böckerna från början så att de lever upp till LGR-11. På liknande sätt är det med de nationella proven. Man har förändrat dem en del för att bättre leva upp till LGR-11, men de borde göras om från början istället för att ”finslipas” i kanten. I nuläget är det dessutom så att man inom de flesta (alla?) nationella prov mäter språkliga kvaliteter, något som inte är tanken i en del ämnen (t ex matematik, NO och SO-ämnena), där det är ämnesförmågorna som ska bedömas.

5. Poäng på de nationella proven som sedan omvandlas till ett betyg. Här signalerar man till lärarna i Sverige att man ska bedöma genom att sätta poäng. Jag och många med mig förordar att man ska sluta sätta poäng på prov (förutom om man har glosförhör etc, då det är okej att se hur träningen av glosorna gått m h a poäng) . Poäng på prov härstammar från den relativa betygsskalan som vi lämnat för länge sedan. Då skulle eleverna sorteras ut så att rätt antal elever kunde få det högsta betyget osv. Jag tolkar det som att man inte hittat något bättre sätt att försöka standardisera bedömningen på de nationella proven. Att mäta kvantitet med poäng är lätt. Att mäta kvalitet med poäng är svårare. Hela bedömningen enligt LGR-11 bygger på att det är skillnader i kvalitet som avgör vilket betyg eleven ska få. Bedömningen vid betygssättning sker m h a en matris, inte med poäng.

6. På det nationella provet i svenska i år 9 kunde eleverna få betyg på läsförståelsedelen och dessutom kunde man få betyget B eller D på den delen. Det måste vara en omöjlighet då det inte finns några sådana kriterier överhuvudtaget. Betyg sätts bara när man gör en bedömning av alla (eller i alla fall de flesta) förmågorna. Det borde alltså inte ges något betyg förutom då man väger ihop alla delar av det nationella provet i Svenska och det borde vara omöjligt att ge betyget B eller D på en enda del.

När alla delar av det nationella provet i Svenska ska bedömas gör man ett sammanvägt provbetyg. Här skriver man i bedömningsanvisningen ”I första hand är provbetyget ett genomsnitt av betygen på delproven.” Sen bifogar man en tabell där läraren läser av provbetyget utifrån resultaten på de olika delproven. Det finns 56 olika kombinationer på delprovsbetygen i tabellen. Exempel på provbetyg: F, D och C på delproven ger D i provbetyg (Hur man kan få D på ett delprov förstår jag fortfarande inte…). Kombinationen B, A och A ger ett A i provbetyg och kombinationen E, D och D ger ett D. Jag har svårt att släppa tanken att man använder sig av samma grundtanke som man använde när vi hade ett annat betygssystem (för länge sedan).

7. På de prov som bedöms med poäng så har skolverket infört begreppet ”delprovsbetyg”. En sökning i LGR-11 visar att ordet delprovsbetyg inte förekommer i LGR-11 (inte så konstigt eftersom bedömning och betygssättning sker med en matris, inte med poäng på prov). Det är alltså ett begrepp som ligger utanför LGR-11 och som används när man ska bedöma elevens resultat på de nationella proven.

Skolverket beskriver det på följande sätt:

Nationella prov i år 6 – Summativ och formativ funktion

I matematik läggs poängen från alla delprov ihop till ett provresultat och ett provbetyg. I engelska, svenska och svenska som andraspråk anges resultat på enskilda delprov i form av delprovsbetyg. Dessa delprovsresultat vägs sedan samman till ett provbetyg. Hur denna sammanvägning går till är lite olika för respektive ämnesprov och finns beskrivet i bedömningsanvisningarna. Principerna för sammanvägning till ett provbetyg skiljer sig delvis från de principer som gäller vid betygssättning eftersom betygssättningen bygger på ett betydligt bredare underlag än vad ett nationellt ämnesprov kan ge underlag för.

Källa: www.skolverket.se/prov-och-bedomning/bedomningsstod/grundskoleutbildning/ak-4-6/bedomartraning

8. Bedömingen av vilket betyg eleven får i matematik i år 9 på det nationella provet:

Totalt kan eleven få 98 poäng (fördelade på 37 E-poäng, 39 C-poäng och 22 A-poäng). För att få ett E behöver eleven 24 poäng totalt och för att få ett A behöver eleven minst 76 poäng totalt varav minst 11 är A-poäng. Om jag tittar lite noggrannare på dessa siffror:

En ”svag” elev som strävar efter ett E på nationella provet och som inte klarar uppgifter på C- och A-nivå behöver 24 av de 37 E-poäng som man kan få. Det motsvarar ungefär 65 % av alla E-poäng. Det betyder att 13 poäng på den nivå som eleven siktar mot kan eleven i det här fallet ”slarva bort” för att klara sitt betygsmål på det nationella provet.

Om jag jämför med en elev som siktar på ett A på nationella provet så borde den eleven utan större problem behärska det som är på E- och C-nivå. Då man totalt kan få 76 poäng på E- och C-nivå tillsammans är det inget problem för en A-elev att klara den totala poängsumma som behövs, vilket är 76 poäng totalt. Eftersom eleven dessutom behöver minst 11 A-poäng räcker det med 76 – 11 = 65 poäng på E- och C-nivå. Den här eleven kan alltså ”slarva bort” 11 poäng (eller mer om den har fler A-poäng) på nivåer som är av lägre kvalitet än den nivå eleven siktar mot betygsmässigt. De 11 A-poäng som eleven behöver är 11 av 22 A-poäng, d v s 50 % av poängen.

Relativt sett ser det alltså ut som att kraven för ” A-eleven” är lägre än för den svage ”E-eleven”. Dels kan de missa ungefär lika många poäng, men A-eleven kan missa poäng på en lägre nivå (E- eller C) och dels räcker det för A-eleven att klara 50 % av poängen på ”sin” nivå, medan E-eleven behöver 65 % av poängen på sin nivå.

Det kan vara så att provuppgifterna är valda på ett sådant sätt att det kompenserar för den här bedömningsnivån, men det visar på ett tydligt sätt hur svårt det är för en enskild lärare att veta med hjälp av de nationella proven hur den ska göra när den ska sätta betyg.

Det är mycket möjligt att det finns fler saker som jag kunde beskriva, men jag tycker att de exempel jag givit ger ett tillräckligt underlag för att belysa min poäng.

Jag påminner om syftet med de nationella proven:

1. Stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning

2. ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå

Jag anser att årets nationella prov är kontraproduktivt när det gäller det första syftet! För mig innebär att stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning att lärarna får hjälp med två saker:

1. Hur de ska tänka när de sätter betyg

2. Hjälp med var nivåerna ligger för de olika betygsstegen.

Som jag beskrivit ovan så finns det för många olika varianter på bedömingen av de nationella proven och jag är övertygad om att lärarna blir än mer osäkra (förvirrade!) kring hur de ska tänka när de sätter betyg och var nivåerna ligger efter årets nationella prov. De lärare som nu fått feedback att det är bra att jobba med prov där de sätter poäng och sedan omvandlar dessa poäng till ett betyg är väldigt illa ute vid betygssättningen. Det finns inte heller någon koppling mellan det matristänk som gäller vid betygssättning i slutet av terminen där eleven till övervägande del ska klara C- eller A-kriterierna för att få betyget D eller B och det tänk som genomsyrar de nationella proven.

Syfte två fyller proven säkert (jag har inte överblick på huvudmannanivå och på nationell nivå), men om det är därför vi har alla dessa nationella prov finns det ingen orsak att alla elever ska skriva de nationella proven! I så fall kan man välja ut det antal elever som behövs för att man ska få statistiskt säker information om kunskapskraven uppfylls eller inte på de olika nivåerna.

Min slutsats blir tyvärr att man är ute på tunn is när det gäller utformningen  av årets nationella prov. Provuppgifterna är i många fall (de flesta?) väldigt bra och skulle vara en guldgruva för lärarna att använda kontinuerligt under läsåret i undervisningen. Att de nationella proven är sekretessbelagda underlättar inte detta. Tyvärr har den svenska skolan anammat det sätt man använder inom juridiken, d v s istället för att satsa resurser innan för att visa hur man kan göra för att leva upp till skollag och LGR-11, så låter man varje skola göra sin egen tolkning och i efterhand klankar man ner på de som gjort fel. Det är därför skolinspektionen hittar fel hos de flesta skolor och det är därför betygsbedömningen är väldigt olika på olika skolor i Sverige idag. Den tid, kraft och energi som läggs på att ta fram de nationella proven borde de senaste åren istället ha lagts på att ta fram ett bedömningsstöd med många exempel på uppgifter och elevlösningar på olika betygsnivåer i alla skolans ämnen. Då hade kvaliteten i svensk skola höjts i samband med införandet av LGR-11. Nu har man istället en stor mängd lärare som är frustrerade och som fortfarande inte vet hur de ska göra för att bedöma och betygssätta eleverna, trots att betyg snart sätts för fjärde gången med den nya betygssskalan. En intressant aspekt är att alla de uppgifter med elevexempel som tas fram för att underlätta lärarnas bedömning är av skriftlig karaktär. Som jag beskrivit tidigare är min tolkning av LGR-11 att de flesta bedömningskriterierna inte behöver uppvisas av eleverna i skriftlig form.

För att inte tråka ut läsarna låter jag bli att utförligare skriva om hur lång tid proven tar, sambedömning, rättingsarbetet, vikarier då lärare rättar etc.

Johan Kant har ett bra blogginlägg som belyser några andra aspekter än de jag tagit upp:

http://johankant.wordpress.com/2013/04/25/debattinlagg-pa-skola-och-samhalle/#more-2546

För den som vill fördjupa sig i hur man jobbar enligt LGR-11 hänvisar jag till mitt tidigare blogginlägg ” Det största problemet i Svensk skola idag är ett ”osynligt problem””: http://bit.ly/15Zl3rW

© Johan Lindström, Skolledare inom Utbildning Rotebro, Sollentuna

Twitter: @Aland72

Bookmark the permalink.

4 Comments

  1. Man kan förslagsvis jämföra – vad rör provens syfte att sätta betygsgränser – med en opinionsundersökning av partisympatier; det behövs ett statistiskt urval av ett par tusental personer för att få en rimligt träffsäker bild av partiers opinionsstöd. Detsamma gäller naturligtvis här. En anan märklighet är hur syftet ändrats, vad rör proven i åk6. Initials lades de i åk fem med det uttalade syftet att egen elever och lärare möjlighet att under kommande läsår arbeta med eventuella brister som uppdagats. Tyvärr i det närmaste sammanföll detta med förändringen till att flytta dagis sexårsverksamhet till förskoleklass på skolorna varför många (de flesta?) kommuner raskt ändrade skolorganisationen från 1-6/7-9 till F-5/6-9.

    En modell för förändring till såväl kunskap som nationell likvärdighet skulle kunna vara att resultatet enligt modell ”sammanfattning: fällor och fel” av föregående års nationella prov distribueras till skolorna för att ge möjligheter at i åk sex och nio planera och arbeta utifrån dessa resultat – precis som nu skulle proven påverka undervisningen men det skulle ske öppet och utifrån en pedagogisk och kunskapsmässig tanke som dessutom skulle stärka den nationella likvärdigheten.

    Mycket mer finns att diskutera, inte minst proven monstruösa omfattning – även här spökar förmodligen missuppfattningen att precis som att alla måste prövas måste precis allt testas..En annan intressant diskussion vore fö den om de sk förmågorna visavi kunskapskraven. Jag tillåter mig att ifrågasätta sambanden som de nu ofta(st) framförs.

  2. Grävardotter

    Tack för ett intressant inlägg, jag har fortsatt lite på ditt spår http://gravardotter.se/ hade varit spännande att höra vad du tycker om det?

    • Bra att vi är flera som belyser de nationella proven från olika synvinklar. Det är lätt att vara kritisk, men svårare att komma med konstruktiva förslag. Ju fler sätt som vi belyser problematiken, desto större chans att kreativa förslag kan komma fram och det är ju det som är den gemensamma nämnaren för alla oss som skriver om de nationella proven.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *