Förbud och fel perspektiv

Mina tankar och reflektioner över några av den senaste tidens frågor som berör skolan.

Forbud

Periscope – detta fasansfulla digitala verktyg som skapat en ohållbar situation för eleverna och lärarna i skolan, eller? Det har skrivits åtskilliga blogginlägg om Periscope av andra, så jag tänker inte skriva om själva verktyget, utan istället om hur många vuxna resonerar. När det blev känt att en del elever gör olika saker om de får ett visst antal likes i Periscope blev det moralpanik hos många vuxna och lösningen är (förstås) att förbjuda användningen av Periscope/mobiltelefoner i skolan. Vad tror de vuxna att ett förbud leder till tänker jag?

  1. Att beteendet som är grundproblemet upphör?
  2. Att beteendet flyttar, men till ett annat forum?

Jag är säker på att grundproblemet INTE upphör genom ett förbud (vilket de vuxna som förespråkar ett förbud verkar tycka/tro), men att det hittar ett annat forum (nya digitala verktyg dyker upp snabbare än vuxna hinner säga förbud…).

Vad borde vuxna säga/göra istället? Som jag ser det borde de vuxna vara glada över att det kommit till deras kännedom att det finns ett problem (problemet fanns ju även innan de vuxna fick kännedom om det). Problem som vi känner till kan vi jobba med men problem vi inte känner till kommer vi inte att kunna göra något åt. Vad händer när samma beteende flyttar till ett nytt forum, tror vi att elever/ungdomar vill berätta för de vuxna? Jag är övertygad om att de kommer ihåg de vuxnas respons förra gången, när det ropades på förbud, vilket innebär att ungdomar kommer att dra sig för att berätta för vuxna när det dykt upp en ny digital tjänst som vi vuxna inte ens kan stava till och dit problemet flyttat. Vi vuxna måste tänka långsiktigt och inte alltid leta efter den kortsiktigt enklaste lösningen! Ett digitalt verktyg är neutralt, vad som händer i mediet speglar oss människor och det är i det här fallet våra och ungdomarnas värderingar vi måste jobba med och det gör vi inte genom ett förbud! Lösningen är således snarare att som förälder titta på verktyget tillsammans med våra barn och att i skolan att hitta pedagogiska sätt att använda verktygen. En annan bra åtgärd är att umgås mer med barnen, då det är barn som saknar stöd, värme, kärlek och uppskattning som har störst behov av att få likes och för att nå dig väljer olämpliga vägar. Inom idrotten använder vi ett liknande digitalt verktyg (Bambuser) för att livesända våra matcher utan den stora kostnad som det tidigare innebar att livesända matcherna. Dessa verktyg tillför ett mervärde lom de används på rätt sätt. Olika digitala verktyg kan dock både brukas och missbrukas. Det är värderingarna hos individerna som avgör vilket och värderingarna kan vi jobba med. 

I en lokaltidning i Sollentuna fanns det en artikel om att skolokaler måste renoveras och hur man tänkt lösa logistiken kring detta. Jag är inte insatt i frågeställningen och har därför inga synpunkter på om frågan skötts bra eller dåligt, om den planerade lösningen är bra eller inte osv. Däremot reagerade jag på vad en förälder sagt och som verkar representera vad flera föräldrar tycker/tänker:

3-km

Jag förstår att man upplever att det blir sämre när ens barn får längre till skolan och jag har inga synpunkter på det, men att man som förälder signalerar (och det kommer ens barn att märka och fånga upp) att 3 kilometer till skolan är omöjligt är ett kortsiktigt tänk som är kontraproduktivt på sikt. Självklart får en del elever längre än 3 km till skolan, men även om vi ökar avståndet till 5 km så är det faktiskt inte jordens undergång vi pratar om. Det blir säkerligen besvärligare för en del, men inte omöjligt. När vi vuxna signalerar till barn att något ska förbjudas eller att det är omöjligt tror jag att vi gör barnen en björntjänst. Det är väldigt många barn i världen som skulle vara glada om det fanns en skola att gå till eller att skolan bara låg 3 eller 5 km bort och höll den kvalitet som en genomsnittlig svensk skola gör. 

Ett av de tydligaste exemplen på feltänk från vuxna beskrevs nyligen i ett socialt forum av en lärare:

fel-perspektiv

Vi vuxna har inte alltid rätt perspektiv på saker och ting. Jag är övertygad om att alla de vuxna jag skriver om i texten ovan vill barnens bästa! Vägen dit däremot är vi väldigt oense om och det är lätt att dras med i andras beteende och bli som en mobb, där det rationella tänket ersätts av en kollektiv rädsla. Det gynnar ingen och framförallt inte våra barn. 

En annan sak som blev en snackis i går är ett blogginlägg som skrivits av två elever i år 6 och lagts ut på skola365. Jag har inte följt hela diskussionen på twitter, så jag ska inte ge mig in i den diskussionen, men jag noterade att någon ifrågasatte om texten skrivits av elever i år 6. Elever i grundskolan är fördelande enligt en normalfördelningskurva, vilket i praktiken innebär att en del elever som går i år 6 ligger på minst vad vi kan kalla ”år 9-nivå”, medan andra elever ligger på ”år 3-nivå” i vissa moment (i det här fallet ordförråd och att formulera sig i skriftlig text). Jag känner inte eleverna som skrivit blogginlägget, så jag har ingen aning om deras kvaliteter, men hur ofta lägger vi vuxna ut en text som vi vet kommer att läsas av många utan att låta någon annan korrekturläsa den? Varför skulle elever tänka annorlunda? Min tanke är istället att om det skulle vara så att eleverna inte skrivit texterna, varför skulle man skriva namn, skola och lägga ut bilder på eleverna? Jag har jobbat i 10 år som lärare och träffat många elever som på högstadiet gjort arbeten som varit av klart bättre kvalitet än vad jag själv producerade när jag gick på gymnasiet. Häromdagen var jag i Globen och tittade på friidrott. En svensk tjej som är 16 år hoppade 4m 49 cm i stav. Nytt (inofficiellt) ungdomsvärldsrekord. Ungdomar kommer hela tiden att flytta gränsen för vad vi (vuxna) tror är möjligt, men frågan är om vi låter några få göra det eller om vi skapar förutsättningar för många/alla att göra det? Att vi misstror de som är duktiga är inte rätt väg att gå! Av någon anledning har vi skapat ett samhälle där det är okej att vara duktig i idrott, musik etc, men att vara duktig i teoretiska ämnen är tabubelagt. Om vi vill ha ett framgångsrikt Sverige i framtiden ska vi ta vara på vad alla individer är bra på och deras vilja till hårt arbetet (vilket framgång oftare beror på än talang och tur) oberoende av inom vilket område  det handlar om. 

Här är ett exempel på föräldrar som inte ser livet som ett hinder, utan som utmaningar som man kan överkomma om man angriper dem på rätt sätt. https://www.facebook.com/dalealplay/videos/10156666412590106/ (öppnas i en ny flik; en film utlagd på Facebook; den pojken kommer att vara väl förberedd på att hantera de utmaningar som livet skickar åt hans håll!). Det är för många vuxna som istället för att utveckla barnens förmågor ser de risker som finns och förbjuder barnen att göra saker (ett klassiskt exempel är att det är farligt att klättra i träd och då förbjuder vi det istället för att träna under kontrollerade former och så småningom få barnen att bli skickliga trädklättrare). Om barn får träna och utvecklas (under kontrollerade former) kommer de att kunna göra saker som vi vuxna inte ens kan fantisera om, men bara om vi ger dem möjligheten! En av de saker som gjort störst intryck på mig om den utvecklingspotential och anpassningsförmåga vi människor har är en lektion i trampett som jag brukade ha med eleverna på högstadiet när jag jobbade som lärare i idrott och hälsa. I början av lektionen visade jag vad eleverna skulle klara när lektionen (en 60-minuterslektion) var slut och i stort sett alla elever sa spontant att det var omöjligt. När vi bröt ner det hela i olika moment med en tydlig progression och tränade på momenten klarade de flesta elever i slutet av lektionen det som de mindre än en timme tidigare sagt var omöjligt. OM man kan åstadkomma det på 60 minuter, vad borde då inte vara möjligt på 9 eller 12 år (som de flesta i Sverige går i skolan). Ger vi vuxna barnen/eleverna möjligheten att utvecklas maximalt eller sätter vi upp begränsningar och hindrar barnen att nå dit? Alla vuxna som signalerar ”det klarar du aldrig” till barn och ungdomar är ett av de stora hindren vi har för att nå varje individs potential! Här är en annan video som visar att barn kan nå mycket längre och i yngre ålder än vi vuxna tror (öppnas i en ny flik).

Förbud mot mobiler och datorer som med jämna mellanrum dyker upp tänker jag inte i nuläget kommentera mer än att det inte kommer att finnas färre mobiler och datorer i framtiden och det är framtiden vi ska förbereda eleverna inför. Därför måste vi fundera på hur vi anpassar skolan till det eleverna behöver få med sig från skolan för att klara av att vara en del av morgondagens samhälle och yrkesliv (hur nu det nu än ser ut).

Vilken inställning har du? Förbud mot det som kan vara farligt eller att barnen förbereds inför utmaningar genom att de utsätts för dem och tillsammans med stöd från vuxna lär sig hantera dem?

Skärmavbild 2015-01-25 kl. 14.48.36

Bookmark the permalink.

2 Comments

  1. [* WordPress Security Firewall plugin marked this comment as ”pending”. Reason: Human SPAM filter found ”.rekla” in ”author_email” *]
    Hej Johan!
    Intressant läsning. Tyvärr kan jag inte se dina skärmdumpar, är det min utrustning som det är fel på eller?

    Mvh
    agnetha

    • Hej Agnetha,

      jag antar att du läst på en mobiltelefon eller en platta. Testa på en dator istället. Av någon anledning så syns inte bilderna på mobil/platta.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *