Är skolan viktig i Sverige?

Självklart svarar du säkert på den frågan, men jag menar egentligen inte om skolan är viktig, utan om vi signalerar att skolan är viktig till våra barn och ungdomar?!

I dag var jag på skolverket i samband med att rapporten ”Grundskolan i internationella kunskapsmätningar – kunskap, skolmiljö och attityder till lärande” släpptes och Mats Björnsson som skrivit rapporten presenterade huvuddragen i rapporten. Efter det kommenterade en panel bestående av Ulf Fredriksson, Camilo von Greiff, Camilla Beijmo-Samuelsson, Tommy Fabricius och Anna Ekström rapporten och dess innehåll. Slutligen fick seminariedeltagarna ställa frågor. Min första reflektion var att det är väldigt få som kom dit och lyssnade. Visst, eventet sändes live på nätet, så man kunde följa det på distans och det är skolavslutningstider just nu, så många i skolvärlden har fullt upp, men med tanke på hur stort utrymme skolan får i både media och den politiska debatten hade jag förvänta mig att fler skulle delta. 

Skärmavbild 2014-06-11 kl. 19.27.18

Här kommer min första reflektion: Visar vi i handling att skolan är viktig eller säger vi det bara? Det är lätt att säga att skolan är viktig, men om vi inte visar det i handling är den faktiskt inte det. Det låga deltagarantalet idag är för mig en indikation på ord, men inte handling.

Innehållet i rapporten är inte överraskande, då den handlar om de internationella jämförelser som genomförts 1995-2012 och det har inte undgått någon hur de svenska resultaten utvecklats under den tidsperioden. Några bilder/diagram visar perspektiv som kan vara bra att ha, bl a följande bild:

Skärmavbild 2014-06-11 kl. 19.27.45

Relativa jämförelser innebär att man jämför Svenska elevers resultat med resultatet för elever i andra länder. Det säger inget om vi blivit bättre eller sämre över tid.

En av bilderna som Mats visade var följande:

Skärmavbild 2014-06-11 kl. 19.28.02

En sjunkande trend när det gäller svenska elevers läsförmåga.

När det var dags för frågor från publiken ställde jag en fråga baserad på följande resonemang:

När man (på 90-talet?) minskade undervisningstiden för gymnastikämnet tog det inte så många år innan svenska elever fick sämre kondition.

I mitten av 90-talet tog man bort obligatoriet när det gällde att läsa kurser (för de som utbildade sig till lågstadielärare) i hur man lär barn läsa och skriva. Nu är det nästan var tredje kille som går ut år 9 som har svaga kunskaper när det gäller läsförmåga.

Det har under lång tid skett en avprofessionalisering (290 kommuner ska ha kompetenta personer som ansvarar för skolan, alla friskolor likaså, skolledare har vem som helst som haft pedagogisk kompetens kunnat bli och lärare som inte är behöriga har anställts i så stor omfattning att år 2012 var ca 2 av 3 lärare som jobbade i svensk skola obehöriga (antingen för att de saknade pedagogisk examen eller för att de inte har ”rätt” ämnesutbildning för att anses vara behörig)).

Min frågeställning var efter detta konstaterande: ”Hur kan vi bli förvånade över att svenska elever presterar sämre i internationella jämförelser?”

Svaren från panelen var delvis att jag hade en poäng, men även att svenska lärare är högutbildade jämfört med lärare i många andra länder. Jag fick också veta att 70 % av lärarkandidaterna valde kurserna i att lära barn läsa och skriva trots att de inte var obligatoriska (under en 10-årsperiod).

Min poäng är egentligen flera (bl a vad görs för konsekvensanalys innan förändringar genomförs), men kanske främst: Vilka signaler skickar vi till barnen/eleverna om vad som är viktigt? Eftersom jag är född på Åland har jag gått i ett annat skolsystem själv och en av de saker som jag upplever som en stor skillnad mellan Åland/Finland och Sverige är att i Sverige finns det alltid andra sätt att att sig vidare (t ex läsa upp betygen i andra skolformer efter avslutad skolgång). Det är självklart bra för den enskilda individen, men det kan också vara en del i signalen att skolan inte är så viktig, vilket blir ett problem på systemnivå. På Åland och i resten av Finland är skolan väldigt viktig och det är säkerligen en av förklaringarna till varför eleverna där presterar mycket bättre i de internationella jämförelserna än vad de svenska eleverna gör.

Att svenska lärare generellt sett är högutbildade ger jag personligen inte mycket för. Jag är själv högutbildad och eleverna tyckte (jag slutade jobba som lärare 2008/2009) att jag var en bra lärare i mina ämnen (ma/NO/Tk/idrott och hälsa år 4-9), men jag skulle trots det inte försöka mig på att lära ut hur elever i år 1 ska lära sig läsa och skriva eller lära ut SO-ämnen till högstadieelever. Avprofessionaliseringen med en hög andel obehöriga lärare (en del av dem är riktigt duktiga lärare, men alla är inte det) är kanske den viktigaste signalen som vi i Sverige skickar till barnen och ungdomarna att skolan inte är viktig! (kom ihåg: ord eller handling?). Som jämförelse finns det inga obehöriga lärare som jobbar i skolan i Finland.

När tiden i idrottsämnet minskar skickar vi signalerna att det inte är viktigt att röra på sig. När det inte är (var) obligatoriskt för blivande lärare att läsa kurser om hur elever lär sig skriva och läsa skickar vi signaler att det inte är viktigt att läsa och skriva. Kom ihåg: ord eller handling? (jämför med ”elever gör som du gör, inte som du säger”). Om du säger en sak, men gör en annan är det din handling som skickar signaler om vad du tycker är viktigt!

När elever själva säger att de pluggar sig för nästa prov eller för betygen (vilket många lärare jag träffat senaste året på många grundskolor och gymnasier säger), vilka signaler skickar vi till eleverna då?

Självklart förstår jag att det här inte är hela förklaringen till varför svenska elever presterat sämre i internationell mätningar, men jag undrar om det inte kan vara en ganska viktig delförklaring? Skolan är ju en mix av lärare som fortbildats i olika lärarutbildningar, vilket gör att det är svårt att säga hur stor effekt en viss händelse eller förändring faktiskt har.

Vad kan vi alla göra redan idag för att ändra på detta? 

Du (oberoende av om du är förälder, lärare, syskon eller något annat) kan visa genom handling, inte ord, att läsförmåga är oerhört viktigt! En som sköter detta föredömligt är Ann-Marie Körling (förvisso är det ord som är hennes handling, men det är inte tomma ord det handlar om) som jag inte träffat förrän idag, men som jag följer på twitter och därför började prata med när jag kom till skolverket (twitter är en bra isbrytare, det är alltid enkelt att börja prata med skolfolk som man har i sitt twitterflöde). Vi satte oss bredvid varandra och pratade en del under de knappt 2 timmar som vi var där. Om du inte följer Ann-Marie på twitter, gör det genast! @Korlingsord är hennes twitteralias.

En annan sak som vi alla kan göra är att fundera på om vi genom ord eller handling visar att skolan är viktig. Om svaret är bara genom ord kommer orden att eka tomma likt elevernas sista ljud i skolkorridoren när nu sommarlovet börjar.

Källa:

www.skolverket.se/publikationer?id=3263

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *